Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Långfredag: Robert Mapplethorpe

IMG_1778.jpg

På fredagar skriver bloggen så långt den vill om vad den känner för. Denna fredag i form av en artikel om Robert Mapplethorpe, som tidigare gått i tryck under Kings vinjett Ikon.

Självporträtt idag är en given del av många smartphoneägande människors vardag. Så var inte fallet i mitten av 70-talet, då både kameror och bilddistribution var mer komplexa saker. Ändå lyckades Robert Mapplethorpe under sin karriär som fotograf skapa självporträtt med en sådan bestående kraft att de står sig väl även jämfört med dagens stenhårda konkurrens. När han 1975 fotograferade sig själv som en del av den lika välrenommerade som ökända samlingen X Portfolio valde han att porträttera sig själv som Satan själv, med ryggen vänd mot linsen, kisandes mot betraktaren över sin egen axel med ett svårtolkat ansiktsuttryck. Som svans använde han en svart oxpiska med handtaget inkört i sitt eget anus.

Om Stranger Things: Death to false role-playing!

header3-stranger-things-80s-movies.jpg

Såsom själv varandes en produkt av papper- och pennarollspelen är det med nostalgi som bloggen tittat sig igenom de åtta avsnitten av vad som nyligen blev klart är den första säsongen av Stranger Things, på Netflix.

Just papper- och pennarollspelen visade sig märkligt nog vara förklaringen till varför jag i slutändan inte helhjärtat kunde uppskatta serien.

Jag och en handfull klasskamrater bildade en rollspelgrupp under det tidiga mellanstadiet. Själv var jag spelledare, helt enkelt för att ingen annan ville göra jobbet. Inte olikt barnen i Stranger Things var det Drakar och Demoner (även om DoD för all del inte är en svensk version av Dungeons & Dragons, märk väl) som blev insteget. Sagan om Ringen: Rollspelet, sedan. Vi gick över till Call of Cthulhu med tiden, och Warhammer Fantasy Roleplay, samt lite brädspel, främst Blood Bowl. Kult, senare, den svenska rollspelskulturens absoluta apex.

Långfredag: Varför hatar OS duvor?

Vem sprang maran barfota? Vem avbröt loppet för att palla äpplen? Vem stannade båten för att släppa förbi en ankfamilj, och vem är OS främste atlet genom tiderna? Svaren på de frågorna och många fler får du när vi minns femton av de största, värsta, minsta, roligaste och märkligaste stunderna i olympiadens historia.

Text tidigare publicerad i tryckt form då ämnet var mer aktuellt.

1900, Paris: Duvdödarna
Skytte har varit en självskriven del av OS sedan de första moderna spelen hölls 1896. Redan i spelens andra upplaga, Paris år 1900, bestämde man sig för att försöka göra lerduveskyttet mer spektakulärt och på samma gång mer realistiskt. Formeln: Mer -duva och mindre ler-. Några hundratal av dessa – handen på hjärtat – mindre populära av stadens invånare fångades in och släpptes inför de tävlande i serier om sex. Det gällde att pricka så många som möjligt av dem med den egen ägandes hagelbrakaren.

Tokyo Vice

Av Posted on Inga taggar 0

Under helgen som gått har jag varit så djupt försjunken som min livssituation tillåter i en för det natt och dagska biblioteket ovanlig sorts bok, det vill säga en inom den genre som brukar kallas true crime. Ingen fara: Jag kan sortera den under den avsevärt mer välrepresenterade etiketten ”böcker om Japan”, och på så vis bibehålla bokhyllornas förutsägbarhet. Oavsett vinjett rör det sig om Tokyo Vice, en självbiografisk skildring av Jake Adelstein om hans tolv år som brottsreporter på Yomiuri Shimbun, Japans största dagstidning och tillika flaggskeppet i ett konglomerat som äger alltifrån talangagenturer till sjukhus till basebollag.

Till att börja med är boken hårt marknadsförd på ett sätt som inte riktigt gör den rättvisa: Förlaget har tagit fast på att yakuzan – den japanska maffian – är det fenomen som kommer att skapa ruljangs i handeln, och den som bildar sig en uppfattning om innehållet uteslutande med hjälp av blurbar och baksidestext förleds lätt att tro att det hela är en fackbok just om yakuzan.

Bäst när det gäller/Kulturkrock vilar på gamla lagrar

mulholland-drive-silencio.jpg

"There is no blog… and yet, we read a blog."

Igår publicerade BBC:s kulturredaktion en riktig klickraket i form av en lista över det 21:a århundradets hittills bästa filmer, i alla fall om den utvalda panelen på 177 professionella filmkritiker får välja. På första platsen kom, aningen oväntat för min del, David Lynchs Mulholland Drive, och utan att veta någonting i detalj om hur röstningen gått till kan jag tänka mig att få av kritikerna valt just denna som sin absoluta favorit, utan att den snarare knipit topplaceringen på grund av högst medelbetyg, vilket kan påstås vara lite av ett naturligt felslut i dessa sammanhang, men ingen överraskning för statistikern. Inte så att jag tycker att den är malplacerad; jag ifrågasätter bara att andra människor verkligen har den goda smaken att sätta den där med flit.

Icke desto mindre var det med ett långt inlägg om just Mulholland Drive som Kulturkrock kanske fann sin röst för smått bisarra fem och ett halvt år sedan.

Kom tillbaka, Baz, allt är förlåtet

the-get-down-still.jpg

Vad som bara kan beskrivas som ett genombrott inom nattningsrutiner har under de senaste dagarna lett till att jag och min hustru kunnat ägna oss åt folkets opium, tv-tittandet, på en skala som inte varit möjlig under de senaste två åren. Några stalltips från bloggens vän F föranledde en inloggning på ett Netflixkonto så eftersatt att någon övervakare i andra änden av linan måste fått om inte hjärtattack så åtminstone förhöjd puls, och där vi under en och samma kväll kunde avnjuta inte mindre än ett och ett halvt (1,5) avsnitt av lika många tv-serier. Stranger Things, givetvis, som ju legat ute en månad och som säkert omskrivits på nätet förr, varför jag hänvisar den nyfikne läsaren annorstädes. Det andra var aningen mer aktuella The Get Down, vars första säsong lades ut i sin helhet för sex dagar sedan.

Även om båda dessa serier delar ett nästan samtida retrotema (The Get Down 1977,

Läsningens baksida

Av Posted on Inga taggar 0

Jag har tjatat ofta om Patrick O’Brians Master and Commander/Aubrey-Maturin-böcker här, och du som är sjukt trött på det men varit för artig för att påpeka det i kommentarerna – för vilket bloggen tackar ödmjukast – ska veta att slutet är nära, ty under sommaren bestämde sig bloggen för att styra upp sitt liv och avsluta serien, ett mål som efter en spurt på fem och en halv bok (det är nitton totalt) bara är 200 sidor bort i skrivande stund. Varning utfärdas därmed för någon sorts sammanfattande inlägg inom kort. Detta handlar om något annat, dock; ett fenomen som hemsöker varje volym i den upplaga jag läser. Det rör sig om baksidestexterna.

Dessa har skrivits av någon som har en idiosynkratisk, för att inte säga rätt och slätt felaktig, bild av vilken information en dylik bör förmedla. Som konsument efterlyser jag några lockande meningar om grundpremissen, etablerandet av en stämning kanske,

Providence: En skänk från ovan

IMG_20160813_092555.jpg

Ytterst sällan i mitt liv har det hänt att det uppstår en korsbefruktning mellan saker jag dyrkar var för sig. När det väl är på gång rör det sig ofta om falskt alarm: Det var snack om att Darren Aronofsky skulle göra film baserad på Kazuo Koikes och Goseki Kojimas epokgörande manga Lone Wolf and Cub, men det blev aldrig av. Och vi minns ju alla hur det gick efter att det utannonserats att Guillermo del Toro och Hideo Kojima (ej släkt med Goseki) skulle samarbeta kring ett nytt Silent Hill-spel, återigen med besvikelse som följd.

Det finns få kreatörer som jag älskar så reservationslöst som Alan Moore, författare mest känd för sitt pionjärarbete med att göra tecknade serier till ett medium värt seriös konstnärlig respekt, och den engelsman som inledde vad som blev känt som The British Invasion inom den amerikanska serieindustrin, följd av kollegor som Neil Gaiman,

Sanningen* om Sanningen om vikingarna

Av Posted on Inga taggar 0

Bloggen, ärade läsare, befinner sig i skrivande stund ännu på landet, i vad som befaras vara slutändan av en lång sommarvistelse. Här ser vi på tv som man gjorde på 80-talet: Den numera platta skärmen är en modern eldstad kring vilken familjen samlas om kvällen för lagom social samvaro. Då empirisk forskning har visat att det inte finns någonting mer stressande för den moderna människan än att se någon annan tveksamt leta sig igenom diverse gränssnitt för att få någonting att streama har vi valt minsta motståndets väg, och tittar på det vi minst ogärna vill se i gammaldags, tablålagd television.

För exakt en vecka sedan var goda råd dyra, och röstningen föll sig så att vi klockan 20.00 bänkade oss framför första delen av en SVT-sänd tvådelad dokumentär vid namn Sanningen om vikingarna. Det skulle vi inte ha gjort. Och då blott timmar återstår innan den andra delen sänds ser bloggen det som sin plikt att idka konsumentupplysning innan det är försent.