Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

TV-måndag: Sammanträffanden

Av Posted on Inga taggar 0

På måndag försöker bloggen fokusera på tv-relaterade ting, denna gång i form av en anekdot relaterad till Arne Dahl-aktuelle Matias Varela.

Ett intressant fenomen med att intervjua svenskar är att om man gör sin research tillräckligt noggrant hittar man alltid ett samband mellan sig själv och intervjuobjektet. Mina föräldrar har till exempel bott grannar med Jens Lapidus frus föräldrar. Jag delar både uppväxtort och nuvarande bostadskvarter med Daniel Adams-Ray*. En av mina bästa vänner sjöng, innan målbrottet satte punkt för sopranbanan, i samma kör som Markus Krunegård. Sverige är helt enkelt ett väldigt litet land.

Till det i dagarna kommande numret av King har jag intervjuat den älskvärde Matias Varela, mest känd som Jorge i Snabba cash, och i samband med intervjuförberedelserna uppdagades en av de mer bisarra kopplingarna. Om vi tar historien i kronologisk ordning går det ungefär så här.

Redaktionsgallup

Av Posted on Inga taggar 0

Klockan tre på fredagseftermiddagar ställs redaktör Jonny W Söderstöm inför ett hypotetiskt vägskäl i livet.

Frågeställning: Skulle du hellre a) likvidera alla dina tillgångar och med dessas hjälp öppna en liten restaurang med fantasytema på Humlegårdsgatan som serverar ”Äkta Orch Mat” (sic) eller b) ersätta var tionde uttalat ord med ett pruttljud under en tvåårsperiod?
Svar: ”Restaurangen kanske skulle kunna ta spinn med rätt kock och lämplig marknadsföring”.

Grattis, Mulholland Drive!

Av Posted on Inga taggar 0

På fredagmorgnar skriver bloggen så långt den vill om vad den själv känner för.

Föreslagen lyssning under läsning: Om du är på dåligt humör och vill må bättre eller om du är på bra humör och behöver lugna ner dig.

I månaden har det gått ett decennium sedan David Lynchs Mulholland Drive fick sin försenade premiär (här i Sverige fick vi se den något tidigare, och de lyckliga journalister som krånglat sig igenom den legendariskt komplicerade ackrediteringsprocessen till filmfestivalen i Cannes* kunde förkovra sig redan i maj). Själv hängde jag i augusti 2001 på låset till den lilla kulturbiografen Zita, den enda plats i Stockholm där filmen visades.

En viss typ av film utövar en oemotståndlig gravitationskraft på en viss typ av publik: Jag minns exempelvis hur jag och några vänner bestämt oss för att gå och se Hitta Nemo i odubbad version,

David Lynch i toner

Av Posted on Inga taggar 0

David Lynch är tillbaka med vad som dessvärre inte är en ny film, men icke desto mindre en ny skiva. Crazy clown time är det allt annat är representativa namnet, och plattan passerade som kortast Kingredaktionen på sig väg mot tidningens jourhavande recensent Erik Gripenholm. Någon intervju med denne kaffepimplande och kedjerökande ikon (Lynch, inte Gripenholm) har vi inte fått till stånd, men vad gör väl det när Dagens Nyheters Hans Kronbrink gjort jobbet åt oss.
Notera den tionde frågan, om hur lång tid låtskrivarprocessen tagit. Jag hoppas verkligen att det översatta svaret i DN är ordagrant, och att det på nasal Montanadialekt löd något i stil med:
– The songs were written during a period of one point seventy-five years.

Hur låter musiken? Spotify har ännu ej fått nys om alstret, men väl pålitliga YouTube*:

Låt oss med detta som utgångspunkt gemensamt minnas några andra tillfället då Lynchs krokiga väg genom populärkulturen slingrat sig över musikens domäner.

Musiktorsdag

Av Posted on Inga taggar 0

På torsdagar skriver bloggen om musik. Denna torsdag om obsolet musik.

Utvecklas ens musiksmak någonsin på något meningsfullt sätt efter tonåren? Eller är det så att man resten av livet bär på en nostalgisk kärlek till den musik som utgjort soundtrack till denna omvälvande period i livet? Vet inte. Vad jag vet är att när jag gick i högstadiet, i mitten av det glada 90-talet, lyssnades det på Metallica, eller på Guns’n’roses, eller på både och, samt på Pantera.

Jag lyssnade på Pantera, och i linje med inledande tes lyssnar jag fortfarande tidvis på Pantera. Av välkända orsaker var det ett tag sedan det hände något meningsfullt på Panterafronten, varför jag blev extra glad när en god vän* återberättade en någorlunda färsk Phil Anselmo-anekdot, i sin tur uppsnappad från bloggen Metal Injection.

I samband med Phils turnerade med sitt band Down hamnade han tidigt på dålig fot med Trivett Wingo,

Intro

Av Posted on Inga taggar 0

Av alla fänrikar som presenterade sig under min första dag i lumpen minns jag bara en: Fänrik Bendt. Medan mer socialt bekväma fänrikar bidrog med en kort biografi innehållandes åtminstone födelseort och några dramatiserade milstolpar ur det militära CV:t nöjde sig fänrik Bendt med det väsentliga:
– Mitt namn är fänrik Bendt. Det enda ni behöver veta om mig är att jag är fänrik, och att jag heter Bendt.
Konstpaus.
– FÄNRIK BENDT.

Min sociala kompetens är inte stort bättre än fänrik Bendts, så låt oss anta att jag heter som headern anger, levt ett hittills odramatiskt liv men nu börjar blogga för King på temat kultur , med benäget tillstånd från webbchefen, Svegs store son Kristoffer Vural (alias Kristrofl Viral, som han är känd bland oss digital-savvy nästan-80-talister).

En framgångsrikt bloggande vän och kollega delgav mig en av sina visdomar över en lunchhamburgare för inte så länge sedan:
– En dålig blogg?