Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Boktisdag: 54-åringen som lämnade sin Aston Martin på gatan och försvann

Av Posted on Inga taggar 2

Om svindlande höjder och djupa avgrunder, alkoholism och nykterhet, självmordstankar och jakten på lycka, kontaktannonser och haschdimma – möt Odd Molly-grundaren, flipperspelaren, skejtproffset och dokusåpelegenden Per Holknekt.

År 2009 gav Piratförlaget ut Jonas Jonassons debutroman Hundraåringen Som Klev Ut Genom Fönstret Och Försvann, som efter några månader började drabbas av den snöbollseffekt som året efter utgivningen förvandlade den till Sveriges mest sålda bok. Till dags dato har över 600 000 svenskar köpt den i någon form. Felix Herngrens filmatisering med Robert Gustafsson i titelrollen slog biorekord kring julhelgen i fjol. Ändå saknar verket inte sina belackare, och den vanligaste invändningen är att den är för osannolik, för långsökt, för slumpmässig och för överdriven: Huvudpersonen Allan Karlsson hoppar glad i hågen mellan kontinenter och blir inblandad i allsköns bisarra situationer, träffar statsöverhuvuden och celebriteter, vänder olycka till framgång.

När Per Holknekt debuterar som författare är det med en skildring i samma anda. Det är historien om en ung man med en märklig fallenhet för siffror och matematik, som tycks jagad av en självförbrännande bekräftelsedrift som blir hans välsignelse och förbannelse, som ständigt driver honom mot både framgång och fördärv. Han börjar som skejtare i den dalska glesbygden under de formativa år då hjul knappt satts på bräda, rekonstruerar trick bäst det går utifrån diffusa stillbilder i kaliforniska fanzine, tar omsider alla sina sparade slantar och reser över Atlanten. Han träffar sina idoler och finner att deras färdigheter inte är bortom hans eget räckhåll. Han tävlar med och mot dem, vinner, uppvaktas av sponsorer och blir en världsstjärna. I förbifarten tar han initiativet till ett magasin som fortfarande dominerar sin nisch 35 år senare. Han lockas av den alltid närvarande alkoholkulturen, vilket på bara fyra månader leder till fullskaligt drogmissbruk med crack och syntetiskt tablettheroin. Han flyr tillbaka till Sverige för att med hjälp av sina förvärvade kunskaper starta ett klädmärke med streetstyleinriktning, bara för att finna att missbruket följt honom hem och att succén inte har någon chans mot törsten. Inom några få år är han utblottad, bor på gatan. Under de bra dagarna säljer han Situation Stockholm. I samband med tillnyktringsprocessen söker han en plats i ett nytt tv-format där smygfilmade deltagare spärras in i ett tillslutet hus som svämmar över av gratis sprit, medveten om att kamerornas ständiga närvaro skulle televisera hans återfall inför hundratusentals tittare. Många söker, men han blir utvald. Den väska han tar med sig in i huset innehåller bara två saker, om än i överflöd: Cigarettpaket och Magnecyl. Han kommer ut, blir anställd hos en reklambyrå och ser ut att mot alla odds ha kämpat sig tillbaka till en stabil knegartillvaro som ter sig som en önskedröm jämfört med alternativet. Istället får han en idé och bestämmer sig för att ge sig in i modebranschen igen. De nystartade märket blir en braksuccé, han själv multimiljonär. Han gifter sig med en av landets mest kända sångerskor. Sedan börjar han dricka igen. Äktenskapet går om intet. Han lämnar det företag han byggt upp. Det slutar med en cliffhanger.

En skillnad mellan de två verken är att Per Holknekts bok är en självbiografi och att dess innehåll är självupplevt. You can’t make this shit up, som den internationella termen lyder. Titeln är Per Holknekt 1960-2014, skriven tillsammans med Markus Lutteman, som efter att ha bistått även med Patrick Sjöbergs bok om sitt liv faktiskt kan påstås ha en aptonym i egenskap av luttrad man.
– Ändå fick vi sålla en hel del bland alla historier för att det inte skulle bli alldeles för spretigt: Jag rökte till exempel hasch tillsammans med Omar Sharif i en cirkusvagn en gång. Sådant.

Innan vi går saker och ting i förväg: Det finns en stor, heterogen men ändå begränsad krets människor för vilka Per Holknekt är välbekant på egna meriter. Han sammanfattar den bäst själv.
– Jag kan gå på Stureplan och träffa någon jag känner från design- och modesvängen, möta en gammal skejtarkompis i nästa gathörn, stanna och prata business med någon börsgubbe, strax därefter springa in i någon jag tävlat mot i flipper-SM för att slutligen gå förbi en parkbänk där det sitter en a-lagare som säger ”Hej Per, det var länge sen!”

Utöver dessa finns det en desto större och desto mer homogen skara som är bekanta med Per i andra hand, detta främst genom de relationer han haft till två namnkunniga sångerskor: Dels Viktoria Tolstoy (gifta 2001-2008) och dels Lena Philipsson (gifta 2010-2012). Båda dessa förhållanden slutade till följd av otrohet. Viktoria Tolstoy födde en annan mans barn färre än nio månader efter skilsmässan, och äktenskapet med Lena Philipsson tog en ände med förskräckelse efter att Per själv bekänt otrohet. Alla som varit med om dylika saker kan vittna om att relationer är komplicerade ting där kedjan av orsak och verkan snabbt blir för komplicerad att urskilja tydligt och som i vilket fall som helst främst angår de inblandade, men då sistnämnda historia slogs upp stort i skvallerpressen tilldelades Per Holknekt rollen som omslagspojke för den manliga otroheten, detta inför en förvånansvärt militant målgrupp – ska det visa sig nedan – bestående huvudsakligen av folk med särintresse för Lena Philipsson och vars konsensus var stor kring att om det fanns någonting man inte var mot Lena var det just otrogen, och att den som trots allt var det inte kan förvänta sig många åkturer med onycklad billack. Historien briserade 2012, och sammanfaller med ett återfall i alkoholmissbruk samt det faktum att Per lämnar Odd Molly, det märke han ägnat 2000-talet åt att bygga från grunden.
– Jag har bedragit min fru. Vilket faktiskt är hemskt. Det är förkastligt och vedervärdigt, bland det värsta du kan göra mot en medmänniska. Det är en sorg och en skuld och en skam som jag inte kommer ifrån hur jag än försöker. Det spelar ingen roll hur mycket man ber om guds förlåtelse eller vad fan som helst. Jag kommer inte ifrån det. Jag fick på något sätt klä skott för hela rikets otroheter. Och hade jag inte börjat dricka igen hade det aldrig blivit så. Det har varit två tuffa år sedan dess, groteska och överjävliga. Det är nog svårt för dig att föreställa dig hur det är att gå omkring på stan, och vart du än vänder dig är det en löpsedel med ditt namn och ditt ansikte, och allting ställer dig i tjära och fjädrar. Jag har ju varit väldigt ledsen. Att repa mod i en sådan situation och gå ut på stadens gator och kräva plats igen, det är heller inte enkelt. Det var min terapeut som sa det: Ta av dig den där mössan och solglasögonen när du nu går här ifrån, och sträck på dig, Per, du ska också få finnas till. Men det har varit två hemska år. Jag är stolt över att jag alls har klarat av dem.
Vad är det som har varit värst?
– Hatet från främmande människor som inte känner mig. Att ruinera mitt eget varumärke, som jag kämpat hårt för att bygga upp.
Hur yttrar sig hatet från främmande människor?
– Folk har kommit fram till mig på gatan. Det har varit både fysiskt och allt tänkbart. Jag flydde ju till Ingarö, där mitt sommarställe låg, och där skar de sönder däcken på bilen och satte dit dödshot, i omgångar. Båtar körde förbi och slängde in skräp på tomten och skrek saker från vattnet. Journalister låg i skogen med långa objektiv vart jag än tittade. Dygnet runt. När du går på stan mimar folk ditt namn vart du än ser. Man blir trängd, extremt trängd. Hur ska det här bli? Vart ska jag nu ta vägen? Det finns ju människor som fattat det oåterkalleliga beslutet i sådana situationer.
Är du singel idag?
– Jag är singel idag. Jag försvarar mitt singelliv för att stå ut med det: Det är skönt att vara ensam. Men innerst inne vill nog ingen vara det. Nog drömmer jag om att leva i den eviga tvåsamheten. Jag har min dotter, hon betyder livet för mig, men hon är nitton nu och flyger snart ut.
Jag satt och tänkte förut att din kontaktannons inte borde vara jättesvår att formulera: ”Ensam kreativ miljonär söker…” men sedan kom jag förstås fram till att den naturligtvis blir helt omöjlig just därför.
– Det går inte. Jag vill inte att folk ska välja mig för det, jag vill bli vald för att jag är Per ifrån Dalarna. Man blir ju luttrad också: Det är inte svårt att få kontakt med kvinnor när man är offentlig, speciellt inte om man har stora framgångar i sig, är en sårbar, skör, storhjärtad man, man är kreativ och man är lite farlig. Men du får ju kvinnor av fel skäl. Jag vill ha någon att bo i tält med. Efter Lena var det fem och ett halvt tusen kvinnor som ville bli kompisar på Facebook.
Måste ju kännas lite bra ändå?
– Inte efter att man läst att Thomas Quick och grabbarna får ungefär lika många.

Uppmärksamhet är icke desto mindre hårdvaluta i vår samtid, och påpassligt nog insåg mången opportunistisk förläggare att en utlämnande partsinlaga från Pers sida skulle kunna vara av ekonomiskt, om än inte nödvändigtvis konstnärligt, intresse.
– När frågan först började komma brukade jag i min tur fråga varför man ville att jag skulle ge ut en bok. Svaret var alltid: För att vi tror att vi kan sälja en jävla massa böcker. Det var inte det svaret jag ville ha. ”Jo, men kom igen, folk är säkert jätteintresserade av hur det var mellan dig och Viktoria och mellan dig och Lena.” Det var inte heller vad jag ville höra. Så kom ett litet söderförlag som hetter Reporto, som mest fokuserar på undersökande journalistik, och gav rätt svar på frågan: För att du har varit med om saker som du kan berätta om och som kan vara andra till nytta. Jag och Markus började jobba med dem, tills vi växte ur förlagssamarbetet. Av en slump visade Norstedts intresse för att göra boken, vilket också gav mig förtröstan: Det är ändå ett förlag som har en heder att vårda, de har ett arv att vara rädda om och en kultur som inte bara är tvådimensionell. Sedan dess har jag och Markus brutit ryggen baklänges för att ro detta i land. Han har haft ett helvete med att försöka intervjua ihop mitt bortglömda liv. Det är 20 år som mer eller mindre ligger i glömska hos mig. Att reda ut var som hände har varit en enormt mervärde för min del: Jag har återfått min egen historik, och det hade varit mycket värt även om det inte blivit bok av det. Det sades mig i början att jag skulle behöva lägga ungefär 40 timmar av intervjutid på en sådan här bok. Vi har lagt mer än 400 dagar, många av dem i en liten skrivarstuga utanför Arboga, under vilka jag blev otroligt nära vän med Markus. Det blev någonting vi ville göra tillsammans. Jag hoppas att resultatet är läsvärt, och jag hade egentligen önskat att den vore skriven av en okänd person. Det sa de till mig på förlaget: Den är stark nog att leva utan ditt namn på, Per.

Det är den, om man får drista sig till en åsikt på nyhetsplats. Den som köper boken enkom för kapitlen om de före detta fruarna ska veta att de för all del inte spenderat sina pengar i onödan, men de är inte huvudskälet till att boken är intressant. Per Holknekt har levt ett djupt osannolikt liv, vilket är en mycket gynnsam utgångspunkt för underhållningsvärdet i en självbiografi. Mer bisarra än någonting annat är avstånden mellan livskvalitetsgrafens dalar och toppar: Ena dagen rotandes i soptunna efter pantburk att köpa nudlar för, andra dagen hotad med pistol av knarklangare, tredje dagen inhandlades en Hublot Big Bang med diamantbeströdd vridring. Som vore han en mänsklig guttaperkaboll har uppstudsen kommit med samma kraft som hammarslaget. Det finns mycket att lära sig där.
Det faktum att du har nått stora framgångar inom väldigt olika områden, beror det på att du råkar ha många olika begåvningar eller bara på att du har en speciell drivkraft?
– Jag tror inte att jag är så jävla begåvad. Det handlar mer om att vara motiverad, för min del, att jag bara bestämmer mig. Det hoppas jag också kan motivera någon, någonstans, som också börjat med en dålig självbild: Fan, det går ju. Han kan ju.
Per tystnar under en stunds eftertanke och tar ett bloss på cigaretten.
– Jo, förresten: Bollsinne har jag nog medfött, när jag tänker efter.

En av de stora insikterna i Per Holknekt 1960-2014 handlar om hur drivkraftens ursprung kan vara är ett tveeggat svärd. I uppväxtens Falun är Per påtagligt begåvad, vilket leder till att han flyttas upp en klass i skolan. Plötsligt är han minst bland äldre barn. Han har komplex för sitt utseende, tycker öronen står ut, är för mager. Han svarar med hävdelsebehov, måste vara bäst på allt, och eftersom han är beredd att offra vad som helst – vanligtvis oräkneliga timmar av träning – lyckas han i princip undantagslöst. Han blir bäst på pingis, fotboll, hockey, har bäst betyg. Han tar ett SM-tecken i något så underligt som höjdhopp på skateboard. När han upptäcker alkoholen blir den en genväg till det enda han egentligen begär: Att känna sig tillfreds med sig själv. När han är ledsen tröstar den, när han är glad förstärker den glädjen. Då problemen eskalerar i vuxen ålder blir alla de goda egenskaper han tillägnat sig, all karisma och intelligens, till fruktansvärda vapen i händerna på den fullskaliga alkoholismen.
– Oh ja. Man blir listig.
Det måste ha varit väldigt svårt för dina nära och kära att hjälpa dig.
– Som missbrukare vet du med dig att du förr eller senare blir konfronterad, och därför har du hela tiden innerfickan full av argument. Argumentbanken bygger du större och större. Du lägger både dumma och smarta argument i en hög: Expressen skriver att rödvin är bra för hjärtat… Den ligger där. Det hjälper att vara om sig och kring sig och kunna dra i många trådar, för du blir ju full av skit och ljuger. En sak säger du där, och en annan där, och du inser plötsligt att du måste se till att de två som lyssnat på respektive utsaga aldrig träffas. Jag har lärt mig det: Livet blir lite mer spännande när jag dricker, men det förstör så mycket att det inte är värt det.
Om man har en vän som du, vad ska man göra?
– Prata med honom eller henne. Det är inte farligt. Genom att inte prata med en person som man ser har uppenbara problem hjälper man honom att fortsätta. De flesta reagerar först när det är för sent, när de förlorat fru och barn och ekonomi och allting har gått åt helvete. Du har säkert sett interventioner på tv, och när du ser någon som är på väg åt fel håll är det alltid klokt att samla ihop människor från alla olika hörn av en individs liv – en arbetskompis, barn, bästa polaren, föräldrarna – och konfrontera vederbörande: Vi alla ser det. Det är det enda du inte kan försvara dig mot. Om jag ser en vän med uppenbara problem säger jag det: Du har problem, kan vi inte bara konstatera det och försöka lösa det ihop? Det går ju att laga.
Jag har hört sägas om heroinister att det knappt är möjligt att repa sig förrän missbrukaren själv verkligen vill, och det stämmer även väl överens med min egna jämförelsevis banala kamp mot snuset i tjugoårsåldern.
– Vad gäller heroin vet jag inte, då jag fortfarande är oskuld, men det är klart att du måste vara väldigt bestämd för att sluta dricka. Jag gillar att bara köra vita knogar. Det ska vara svårt, så att det får ett värde att sluta för mig. Jag vill inte få hjälp vare sig av nikotinplåster eller antabus eller vad det nu må vara, för om jag får slita så hårt för att behålla någonting tror jag att jag kommer att vårda det bättre också. Om jag skulle sluta dricka med hjälp av antabus skulle jag vara livrädd för vad som skulle hände när jag slutade med antabus. Jag hoppas att samhället skulle kunna bidra till att ta bort fulstämpeln i alkoholismen: Det är inte konstigt att få problem med alkohol, för alkohol är lagligt, och vi dricker mycket. Det är så otroligt många fler som har problem än vad vi har en aning om. I slutändan är det befriande att få höra sin egen mun erkänna att man har ett problem. Någonstans inom dig vet du det ändå, och det är väldigt tungt att gå och bära på.
Någon jag noterar i boken är ett återfall alltid beskrivs som någonting man tar, och inte som någonting man får, och det känns knappast som en slump.
– Nej. Det är ett aktivt beslut. Om jag nu ska ta ett återfall måste jag bestämma mig. Jag sitter här, bestämmer mig för att ta ett återfall, resa mig och gå antingen till krogen eller till bolaget, och jag har hela den tiden på mig att ändra mig. Det är en stor process. Ändå väljer jag att hela tiden fullfölja.
Hur stor tror du risken är att du tar ett återfall igen?
– Jag vill inte tänka att den är liten. Jag vill tänka att den är jättestor. Jag vill vara på min vakt hela tiden. Släpper jag garden tänker jag att jag kan få en smäll. Jag behöver påminna själv, gå på mina möten, läsa min dagliga text och se mig lite extra länge i ögonen framför spegeln varje morgon, och förstå min egen sårbarhet.
Tror du att det skulle vara svårare att studsa tillbaka en gång till?
– Jag antar att jag är som en kackerlacka. Men jag vill inte tro att jag pallar att resa mig igen.

Det finns en motsägelsefull formel i Per Holknekts personlighet: Om vi ponerar att källan till framgången är densamma som källan till missbruket, kommer han då att bli mindre potentiellt framgångsrik ju nyktrare och lyckligare han blir? En återkommande känsla i boken, var gång Pers tävlingsinstinkt driver honom framåt, beskrivs med orden ”jag ska visa de jävlarna” (vilket under en period tjänade som självbiografins arbetstitel). Om han lyckades hitta ett sätt att bli lycklig nog att inte behöva alkohol alls, skulle han då inte också sluta att känna behovet att visa de jävlarna? Hade den målsättningen lyckats redan i tonåren hade han inte blivit professionell skejtare, inte startat Svea, aldrig startat Odd Molly.
– Det låter jätteenkelt, men det är så det är. När jag föreläser brukar jag vara ganska oförskräckt och säga att jag har mitt dåliga självförtroende att tacka för mina framgångar. Och jag tänker att om jag någon gång i mitt liv hittar ett sätta att finna ro i mig själv – vi är inte där än, men det är mitt stora mål, att sluta kräva att bli älskad av andra och att först våga älska mig själv – då tror jag att jag kommer att tappa lite fart framåt.
Vad är lycka?
– Som människor… vi pådyvlas en idé om hur lyckan ser ut. Den ska vara framgången, och den vackra kvinnan, och pengarna och bilen och kläderna och accessoarerna. Jag har haft allt det där. Verkligen. Och bara för att, väl framme, tänka: Ni har ju lurat mig! Jag är inte lycklig. Jag är lurad. Helvete! Den här monumentala illusionen lever vi i.
Om du kunde, skulle du byta alla dina framgångar mot ett problemfritt liv?
– Nej, det skulle jag inte. Jag ångrar mycket. Allt jag gjort när någon annan farit illa ångrar jag. Men problem driver mig. Det är ingen hemlighet.

Odd Molly grundades 2002, och växte på förbluffande kort tid till från ett garderobsföretag bestående av Per själv och designern Karin Jimfelt-Ghatan till ett bolag som idag har 1 200 återförsäljare i mer än 30 länder. Namnet hämtades från en tjej Per lärt känna under skejtartiden i Hermosa Beach, en udda och tuff figur som gick sin egen väg och med stora mängder obesvarad kärlek från killgänget i kölvattnet. I Per Holknekt 1960-2014 beskriver märkets målgrupp som en kombination av lite äldre kvinnor som vill se yngre ut, och lite yngre tjejer som vill se äldre ut. Det visade sig vara en mycket lyckad tanke, och medan Odd Molly-koftorna flög av butikshyllorna rynkade ett enigt modesverige, som tenderade att föredra monokromt med en Guldknapp framför färgglad brodyr, på näsan. Solsidan, som parodierar en målgrupp som snarare frekventerar Natalie Schutermans exklusiva butik på Stureplan, var snabba att lägga örat till samtidens räls och lägga en talande replik i Mia Skäringers mun:
– Jävla Odd Molly-fittor!
Det är min uppfattning att om du bryter mot konventionerna och samtidigt är framgångsrik…
–…så sticker det i ögonen. Jovisst. Representationen av mode i media motsvarar kanske tre och en halv procent av befolkningen. Resten utgör en enorm outnyttjad målgrupp. Alla kan ju inte bara matas med Dressman. Det var min tanke att skapa en gemenskap som sträcker sig från brudarna i Ljusdal till tanterna i Sölvesborg, och jättegärna om jag kan göra ett anslag som funkar i fler generationer än 17-32.
Hur ser du på den svenska modescenen idag?
– Sverige är bortskämt med en otrolig känsla för form. Jag skulle våga påstå att de flesta svenska företagen skulle hålla sjukt hög internationell nivå om de bara vågade vara affärsmän också. Det är lite fult i modets finrum att hora. Det är viktigare att få lite snittar och lite champagne och en fotoblixt än att få svarta siffror. Dem glömmer modebranschen gärna bort, för man är så mån om att få gå på Ellegalan och få en puss på kinden. Varumärke och försäljning är de två mest eftersatta ingredienserna i alla modearbeten i Sverige – utom ett fåtal, som Acne till exempel, som har ett otroligt arbete med både, och det är heller ingen slump att de funkar utanför Sverige.
Hur är din relation till Greger Hagelin idag? Han brukade städa din lägenhet i Hermosa Beach för tre dollar om dagen.
– Den är helt okej. Vi skulle käka lunch härom veckan, men den ställdes in. Vi har ju alltid haft en outtalad konkurrens sedan den tiden: Varsitt bolag på börsen, bodde nästgårds på Villagatan. Vi har verkligen gått bredvid varandra, även om vi är extremt olika som människor. Jag träffade honom på ett fik för tre månader sedan, och frågade hur det var med honom. Jag berättade för honom hur otroligt fri jag kände mig efter att jag hade hoppat av. Jag tror att du också vill hoppa av, sa jag, jag är helt säker på det. Han svarade inte på det. En och en halv månad senare läser jag i tidningen att han har hoppat av.

Per Holknekt hamnade i en mycket underlig liten presscirkus i fjol somras, om än utan hans direkta medverkan till följd av en tvåårig självvald sabbatsperiod från medianärvaro. Hans bil befanns övergiven, eller, beroende på hur man ser på saken, långtidsparkerad, vid en trottoarkant på Kungsholmen. För den läsare som är orolig över att samma sak skulle kunna hända dig kan nämnas att en bidragande faktor till sakens allmänintresse var att bilen ifråga var en Aston Martin Rapide för 1,9 miljoner kronor.
– Framsidan på Dagens Industri på grund av p-böter, då vet du att du har folks intresse.
Berätta mer om detta.
– Jag skulle resa till USA i tre veckor för att få vara för mig själv ett tag, och gjorde en enkel kalkyl: Jag parkerar bilen lagligt på gatan, tre städdagar, p-böter à 550 kronor, 1 650 spänn. Det kan jag väl stå ut med, snarare än att ställa den på parkeringen ute på Arlanda som kostar lika mycket. Har jag tur slipper jag dessutom några av de här böterna. Sedan var det väl någon som snappade upp detta och noterade att jag hade fått en och sedan två böter. Jag vet inte vad fan som hände: När jag kommer hem till Sverige är bilen bortbogserad, tack vare att det blev sådant drev och att de kände sig tvingade att fullfölja efter regelboken. Nu hade jag ju sådan tur att någon hade stuckit hål på däcken. De var nere på två millimeter, och det vill jag tacka dem för eftersom jag fick ett par nya för 24 000 på försäkringen. När jag väl skulle hämta bilen ute i Spånga stod det ett gäng journalister där för att fotografera han som skulle plocka ut sin bil.
Blir man misantrop av att vara offentlig person?
– Lite.
Vad händer härnäst?
– Jag vet inte om du har noterat det, men sista meningen i boken slutar med ett komma. Jag fick kämpa hårt för det, Norstedts är ju rätt akademiska i sina texter. Det är mitt drömprojekt. Jag har jobbat inom klädindustrin i trettio år, och nu ska jag ta alla mina erfarenheter, goda som dåliga, och skulptera ner det på en bit trotyl. Jag har en ganska stor, seriös satsning. Jag är inte nöjd om den funkar – den ska gå bra, det ska bli stort. Det är en elitseriesatsning som heter duga. Det blir kläder. Mer kan jag inte säga. Modeindustrin har inte fått så många starka entréer på flera år. Handeln längtar efter nya starka aktörer. Jag har identifierat en fin lucka i marknaden där varumärket får plats.
Ska du visa de jävlarna?
– Jag ska visa de jävlarna.

Fakta: CV/Pers priser och utmärkelser
1976 Tvåa i Falumästerskapen i tårtbakning.
1980 Sveriges första skateboardproffs i USA.
1982 Tvåa i inofficiella världscupen i freestyle.
1983 inofficiell världsmästare i höjdhopp på skateboard
1983 Trea i inofficiella världscupen i freestyle
1985 EM-brons i freestyle, Tyskland
1985 SM-guld i freestyle
1986 Åländsk gäddkonung.
1986 Vinnare av SM i störtlopp på skateboard
1997 Årets merchandiser inom Svensk modehandel.
1999 Utses till en av mässans bästa monterdesigners på Magic Show i Las Vegas, världens största modegala. (För Svea.)
1999 Utses till en av Sveriges tio bästa textildesigners av Cay Bond-gruppen.
2000 Nominerad till Guldägget för annonskampanj för Svea.
2000 Får guldskiva för texten till låten Mediahora.
2005 Vinner brons i flipper-VM, i kategorin Classics.
2005 Vann European Pinball Championchips, i kategorin Classics.
2005 Vinner dubbeltävlingen i flipper-SM med Christian Magnusson
2005 Textförfattare till majoriteten av låtarna på Viktoria Tolstoys album ”My Swedish heart”, som säljer guld i Tyskland.
2009 Silver i flipper-SM.
2010 Silver i flipper-SM.
2010 Årets gästmöbeldesigner åt EM (Europamöbler)
2010 Utses till månadens entreprenör av affärsnyhetssajten Newzglobe. com.
2011 Designar Rosa bandet för Cancerfonden, tillsammans med Lena Philipsson.
2012 Medgrundare av magasinet Miss World.