Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Okategoriserat

Tarantinos "The Hateful Eight"

MV5BMTY4MTMxNTMxM15BMl5BanBnXkFtZTgwODcyNjMzMjE@._V1._CR4,4,554,751__SX1483_SY885_.jpg

De flesta har nog tröttnat på att höra historien om hur Quentin Tarantino jobbade i en videobutik innan han slog igenom med långfilmsdebuten Reservoir Dogs (1992). Men den är sann. Det där oändliga videobiblioteket, tillgängligt för en filmnörd av högsta rang. Utan att ta sig ut på hal is kan det konstateras att tiden Tarantino spenderade i den där videobutiken gjorde honom gott i det långa loppet. Han är nu aktuell med sin åttonde film, The Hateful Eight.

Filmen kan nästan ses som en fortsättning på Django Unchained (2012). Den utspelar sig visserligen efter det amerikanska inbördeskriget–Django (Jamie Foxx) och Dr. Schultz (Christoph Waltz) upptåg ägde rum 1858, tre år innan kriget bröt ut–och scenen är flyttad från Texas till Wyoming. Men det är fortfarande en slags western precis som Django, och historien kretsar kring ett gäng bounty hunters som under en snöstorm fastnar på en saloon någonstans i Wyomings vildmarker.

Wes Andersons hängivelse till helheten

Fantastic-Mr.-Fox-images-for-Desktop-HD.jpg

Filmregissören Quentin Tarantino sa en gång att, ”varje gång jag har en idé till en film börjar jag med att gå igenom min skivsamling och lyssnar på låtar. Däri försöker jag finna filmens personlighet, dess själ.”

Wes Anderson är 2014 ett välkänt namn i Sveriges hipsterkretsar. De röda, upprullade Jacques-Yves Cousteau-mössorna i The Life Aquatic, Chas Tenenbaum (utmärkt spelad av Ben Stiller) med söners röda Adidas-overaller och Wes Andersons bruna manchesterkostymer är alla tydliga detaljer som återkommer i filmerna och den sfär de skapat. Sen får man inte glömma Peter Sarstedts oförglömliga sextiotalspärla ”Where Do You Go To My Lovely”, som så vackert används genom hela den korta förfilmen till The Darjeeling LimitedHotel Chevalier. Glöm aldrig den.

Vi fått höra allt från obskyr 60-talspop i Rushmore (1998), två Rolling Stones-låtar efter varandra i samma scen (!) i genombrottet The Royal Tenenbaums (2001) och Jarvis Cockers specialskrivna låt ”Fantastic Mr Fox AKA Petey’s Song”

José González–"Every Age"

José_González_photoby_Malin_Johansson-3.jpg

När Ben Stillers The Secret Life of Walter Mitty släpptes gav musiken i filmen ett bestående intryck. En majoritet av de musikaliska insatserna stod José González för; antingen som soloartist eller med sitt band Junip. Filmens känsla av äventyr, drömmar och uppfyllda sådana klamrade sig fast och kunde nå ända in i mål tack vare musiken.

Nu kommer den existensiella ”Every Age”, det första originalspåret som José González släppt ifrån sig sedan albumet In Our Nature från 2007. Till låten presenteras även en musikvideo, där González tar med sig tittaren och lyssnaren på en allseende resa ut i stratosfären.

Vestiges & Claws, José González första skiva på sju år, kommer i början av februari och en hel musikvärld håller andan tills dess. Ända sedan The Knife-covern ”Heartbeats” (som länge kopplades samman med reklamfilmen föreställandes färgglada studsbollar som flyger nerför San Franciscos branta backar) är det få som misstar rösten och de mjuka gitarrkompen för någonting annat än just José González.

Drake älskar Soundcloud

Skärmavbild 2014-11-04 kl. 11.15.29.png

Soundcloud har blivit något av ett husnamn bara de senaste åren. Plattformen för oetablerade musiker var tidigare Myspace, men ganska så snabbt fasades det ut och blev kategoriserat som lamt, föråldrat–kantigt och hackigt.

I takt med att Myspace långsamt dog ut i sitt användningsområde – de flesta som använde tjänsten var icke-etablerade musiker, med syftet att sprida sin musik – kom Facebook, Twitter och Instagram och tog hand om den sociala biten som Myspace ändå lyckats med. Dessvärre försvann det som var härligt med Myspace: musiken man annars aldrig hade upptäckt. Råa, oförstörda musiker som skapade och lade ut precis den musiken de ville göra.

Soundcloud har, i och med sin användarvänlighet och okomplicerade förhållande till hur den moderna människan lyssnar på musik, blivit väldigt populärt. Jag är absolut en av de personerna som bor på musiksajten, och älskar det där ögonblicket när man hittar remixes,

Twin Peaks återvänder

1412620335858.png

Genom åren som gått sedan tv-serien skapad av David Lynch, Twin Peaks, som skakade om en rätt så konservativ tid i amerikansk tv-historia, har en koncentrerad skara fans till serien överröst allting Twin Peaks med kärlek. Därmed sagt har nämnda fans förmodligen ställt sig många frågor genom åren, och nu kanske dessa äntligen kan få ett svar.

När program som Dallas, Days of our Lives och Knight Rider stod för alla tv-dinner-smaskande amerikaners kvällsunderhållning, blev Twin Peaks starten för någonting annat. Det fanns inga stora explosioner, bara klipp på träd vars grenar dansar med vinden. Lynchs suggestiva stil var nästan otänkbar i tv-format, och var allt annat än bred och kommersiell. Serien lades ner efter den andra säsongen–med flera olösta frågor fortfarande hängandes.

Detta gjorde naturligtvis de mest inbitna fansen besvikna, eftersom många element och trådar lämnades oklara.

Bob Dylans "Mississippi"

1395314514044.jpeg

Låten ”Mississippi” skrevs av Bob Dylan initialt för albumet Time Out of Mind från 1997. Det var det trettionde studioalbumet Dylan spelade in, och den första dubbel-LP:n sedan ihopkrafset av covers som Self Portrait (1970) utgjorde. Time Out of Mind var också det sista albumet som producenten Daniel Lanois och Dylan samarbetade på.

Daniel Lanois är känd för sina oftast abstrakta, flytande och drömska produktioner med försiktigt och eftertänksamt utplacerade mickar kring studion. Enligt ryktet ska Dylan ha varit missnöjd med producentens insats på Time Out of Mind. Detta trots att de länge arbetat tillsammans; Landis producerat det fantastiska albumet Oh Mercy från 1989. Det var albumet som fick mig att köpa en lång, svart rock och låtsas vara mystisk en kort period.

”Mississippi” didn’t make the cut och lämnades således åt sitt öde. Bob Dylan bestämde sig då av någon anledning att låten skulle passa Sheryl Crow,