Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Frank Oceans ’blonded RADIO’ är varken radio, podcast eller en show

Av Posted on Inga taggar 2

Dem hittills tre utgivna avsnitten av blonded RADIO har nästan gett lyssnarna en mer intim inblick i Frank Oceans huvud än hans egna musik. Och då är han själv inte ens med som värd för programmet, utan låter sina vänner ta hand om den biten. Trots det har jag aldrig känt mig närmare Ocean.

I skrivande stund har det givits ut blott tre episoder av Frank Oceans radioshow blonded RADIO, som distribueras av Apple i deras Beats 1-segment för alla med ett Apple Music-konto. Lagren är många här, och det gäller även Oceans radioshow. Jag vet ärligt talat inte om man kan kalla det show. Eller ens radio. Det är… en spellista, typ?

Jag var en av de som tyckte det lät ganska fånigt när Drake annonserade att han inte skulle släppa en skiva, utan spellistan More Life. Kom igen. Utan att spekulera vidare i det—jag tyckte ändå More Life var avsevärt mycket bättre än Views, sue me—händer någonting med mig när jag lyssnar på Frank Oceans blonded RADIO.

Det började nog egentligen med att Travis Scott, rapparen från Missouri City i Texas, fick en egen radioshow som också skulle sändas på Beats 1 i Apples radiokoncept. .wav Radio skulle varva låtar, både Travis egna och andra han gillade, med intervjuer med en känd gäst i varje avsnitt. Travis och hans nära vän DJ:n Chase B agerade värdar för programmet, och trots att tiden som de faktiskt intervjuar gästen är skrattretande kort—varje pratdel kanske håller på i max tio minuter, som sedan följs av 30 minuter oavbruten musik—har jag slukat samtliga avsnitt som sparsmakat publicerats. Det är fullständigt barbariskt och obekvämt sätt att konsumera det här laglösa radioformatet, som totalt bryter ned alla regler kring klippning och produktion för radio och podcasts, och gör exakt vad de känner för. Vilket man trots allt måste respektera Apple Music för.

Det finns samtidigt ingen logik i upplägget. Jag hade så klart föredragit att den mediaskygge Frank prata förtroligt in i mitt öra om vilken musik han gillar och varför. Men han har valt att enbart dyka upp i korta förinspelade soundbites, och istället låta sina vänner och producenter agera värdar för programmet.

I det senaste avsnittet spelade Ocean—egentligen värdarna Vegyn och Roof Access, i sig talangfull producent och DJ, respektive—många extremt bra låtar, som vanligt. På förhand var den nya singeln ”Biking” tillsammans med Jay-Z (!) och Tyler, the Creator (!!!) mest hypad, och låten var naturligtvis magisk. Men för mig var det mest drabbande någonting totalt väsenskilt från den musik man vanligtvis associerar Frank Ocean med. Som fick mig att känna saker.

Jag pratar om den helt fantastiska, dubbelt Grammy-belönade låten ”What A Fool Believes” med bandet The Doobie Brothers. En av de få icke-discolåtar som toppade den amerikanska Billboard-listan under dem första åtta månaderna av 1979. Den har visserligen disco-kvaliteter, men faller under soft rock-genren.

Anledningen till att den här låten drabbar mig är för att jag alltid haft en problematisk relation till just Michael McDonald. Min pappa har alltid hyst en stor respekt för Steely Dan, där McDonald var tongivande på klaviatur och sång på mitten av 70-talet. Även McDonalds solokarriär har spelats smärtsamt ofta i mitt föräldrahem. Men när jag så hör ”What A Fool Believes” i blonded RADIO händer någonting. Jag uppskattar plötsligt det som jag tidigare avfärdat.

Låtens text, skriven av Doobie Brothers sångare Kenny Loggins och Michael McDonald, är också föremål för en av musikhistoriens mest omtalade misstolkningar. I låtens refräng sjunger Michael McDonald ”the wise man has the power”, vilket kanske lite märkligt ofta hörts som ”the white man has the power”. Obehagligt och väldigt roligt på samma gång.