Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Jason ‘Timbuktu’ Diakité: ‘Trump får röra sig i ett universum där man får ljuga, hitta på grejer och ändå överleva som politiker’

Av Posted on Inga taggar 0

Foto: Therese Öhrvall

När jag fick den massivt stora äran och privilegiet att dricka kaffe i över en timma med Jason Diakité på ett någorlunda fint hotell på Sveavägen i Stockholm var jag inte riktigt förberedd på riktningen intervjun skulle ta. Jag och Jason drack gott kaffe från en silverkanna, medan en pressperson då och då under intervjuns gång sneglade mot oss och pekade uppmanande på sitt armbandsur, som för att göra oss uppmärksamma på att tiden runnit iväg, och inledde samtalet med att prata om Jasons bok och hans liv som den ändå handlar om.

Snabbt hamnade vi i politiken; det här var, bör påpekas, innan Donald Trump valdes till president i USA. Av olika anledningar hamnade således cirka 50 % av intervjun i den trycka versionen av det eminenta King Magazine. Som det brukar vara får man, som det i branschen kallas, kill your darlings, det vill säga exkludera material som i sig är värdefullt, men som för artikelns skull och slutresultatet gör sig bästa att lämnas därhän.

Därför känner jag mig lyckligt lottad att ha den här bloggen, som jag själv kan bestämma innehållet i, inom ramarna för nöje och populärkultur, där jag kan publicera intervjun med Jason i sin helhet. Håll till godo!

Foto: Therese Öhrvall

Har du haft planer på den här boken länge?

– Jag har tänkt på att jag skulle vilja skriva en bok länge, men inte exakt vetat vad den skulle handla om. Jag älskar att läsa och böcker har en viktig del i mitt liv, själva läsandet, och jag har velat bidra till det. Att någon skulle läsa min bok någon gång. Att skriva en artistbiografi har egentligen aldrig känts lockande; jag gjorde ett halvhjärtat försök att skriva en bok 2008, och skrev kanske 40-50 sidor innan jag gav upp. Det är inte min favorittyp av bok att läsa heller, en rockbiografi fylld av anekdoter från mitt rika artistliv. Min ena redaktör var den som gav mig idén att skriva en bok om min farmor och farfar, och det gick jag igång på ungefär ett halvår efteråt när tanken slagit rot.

Du använder språk och musik som uttryckssätt. Hur upplevde du att enbart kunna lita på det skrivna ordet, istället för att själv prata, rappa eller sjunga? 

– Mängden text är ju bara en av aspekterna av hur annorlunda det har varit jämfört med att skriva låtar och raptexter. Jag hade ingen aning om hur man skriver en bok, eller skriver löpande prosa. Det har jag fått lära mig genom att göra det. Från att jag började skriva till sista sidan har jag utvecklats, sett mina egna framsteg och blivit mer entusiastisk kring det här uttryckssättet. Som när man lär sig något helt nytt och blir bättre med tiden. Med rappen känner jag att det var längesen jag gjorde framsteg eller skrev bättre låtar, som när man hållit på med något länge tar det längre tid  innan man tar sig till nästa nivå. Skrivandet har varit något så pass nytt att det har gått snabbt att ta sig till nästa nivå hela tiden.

Tror du på dig själv som författare?

– Vem är jag i den här skrivna formen? Jag kan ha svårt att sätta fingret på om det finns en rytm, vart flowet sitter. Jag har kunnat se bitvis att jag får till ett stycke eller ett par meningar som blir bra. Fokuset har legat mycket på att ta sig framåt i berättelsen men det har glimmat till ibland. Det fanns aldrig en genomgående känsla över att allt är genialt och fantastiskt, men det finns bitar som jag är mer nöjd med än andra.

Men de är ju ändå viktiga för helheten?

– Precis, jag måste berätta berättelsen. Man har gått igenom texten så många gånger, och försökt få till ett flow även i de delarna som jag tycker handlar om att föra berättelsen framåt.

Kunde du din familjehistoria bra innan, eller har det dykt upp information som varit okänd för dig?

– En del visste jag om, olika anekdoter och berättelser som jag hört under åren. Den här gången skaffade jag mig lite mer av en kronologi, och fick reda på många saker jag inte visste sedan innan. Jag känner fortfarande att det finns saker jag skulle vilja få reda på, tyvärr gick mina farföräldrar bort när jag var väldigt ung. De frågor jag skulle vilja ställa har antingen inte ställts av min pappa eller så minns han inte vad de svarade på.

Du har varit i USA under tiden du skrivit boken? 

– Ja, jag bor där nu men är fortfarande i Sverige med jämna mellanrum.

Vad har varit svårast med att skriva sin familjehistoria?

– Jag har fått tänka mig vad de känt, fått erinra mig vad min farfar kan ha tänkt eftersom han inte finns kvar för att svara på mina frågor. Det svåraste har nog varit disciplinen; jag kan ha svårt att hålla mig vid datorn så många timmar som det krävs varje dag för att skriva hela berättelsen, men jag lyckades till slut ändå. Hade jag inte suttit i New York hade det tagit dubbelt så lång tid att skriva boken. Telefonen ringer nästan aldrig där borta, jag har en handfull vänner men här hemma finns det alltid någon att fika eller käka lunch med, istället för att sitta alla de timmarna vid datorn. Har man fokus- och disciplinproblem som jag är det så mycket lättare att gå och fika än att sitta kvar och skriva.

Vad är den största skillnaden på att skriva bok och raptexter?

– När jag skriver raptexter är jag i studion, det finns minst en producent där. Jag har däremot gillat att arbeta ensam, boken har varit min egna värld som bara jag känner till. Jag kan försvinna in i via min dator var som helst när som helst. Nu är det lite ruggigare när man ska låta andra läsa, tycka och bedöma det man gjort helt själv. Det är pirrigt och skrämmande.

Hur var det att växa upp i området Djingis Khan i Lund?

– Det är ett extremt soft, fint och grönt område. Några av de jag jobbat med genom karriären, både med musik och videor, är därifrån. Det var bra och fritt, det är ett området i östra Lund som då låg i utkanten av staden. Det fanns inga vägar, man cyklade och gick runt helt fritt på ett annat sätt än till exempel Malmö där barnen måste ha en vuxen med sig så fort man går utanför dörren. Det var lyxigt att få växa upp så.

Har din bild av USA förändrats?

– Mina föräldrar har alltid talat både romantiskt och kritiskt om USA. Egentligen har de alltid pratat om Sverige på samma sätt. Genom att ha fått vara i USA som en äldre, mer mogen och tänkande person har jag fått känna på det amerikanska samhället mer. Det är en spännande tid med presidentval och att se hur det här galleriet med idioter passerar i dagspress och tv. En ögonöppnare för mig var att åka till South Carolina för första gången i mitt liv och se en helt annan sida av USA, som jag bara hört om, läst om och eventuellt sett flimra förbi på en tv-skärm. Jag har inte varit i det, gått ibland det och känt den djupa, djupa fattigdomen som faktiskt existerar i det landet. Baksidan av de enorma strukturella hindren som finns för att hålla fattiga människor fattiga. Vi åker dit, går på fantastiska restauranger, har pengar på våra Visa-kort och en möjlighet att kunna lämna när vi vill. När man kör förbi gigantiska fängelser ute på den amerikanska landsbygden kommer alltid en isande känsla, ’shit, det här finns verkligen’. Man låser in människor och låter de leva under helvetiska förhållanden. Samma sak med Detroit, hur en stad förfaller på det sättet. Det växer träd från sprickorna i betongen, igenbommade butiker. Ingenting har rivits utan bara lämnats. Jag har varit en del i Kongo och där är fattigdomen och hopplösheten så extremt påtaglig, men att se det i USA, där den andra sidan också finns.

En fattigdom vi i Sverige aldrig någonsin upplevt eller sett i första hand.

– I Sverige känner vi bara till fred, vi är uppvuxna i det. Vi tar för givet att vi alltid kommer leva i fred. Någon kanske har behövt springa för sitt liv, blivit rånad eller misshandlad, men vi har aldrig behövt leva i ett krig, eller i rädslan för att ett ska bryta ut. Som så extremt många människor som kommer till vårat faktiskt har gjort. Den skillnaden är enorm. Mina föräldrar har egentligen aldrig haft mycket pengar, men det har alltid funnits mat, kläder, tak över våra huvuden. Det finns folk kvar, om man pratar med äldre människor, som kan berätta om hur den svenska fattigdomen såg ut när den var utbredd. Det finns en växande fattigdom idag också, men majoriteten har aldrig upplevt det och kommer aldrig göra det. Det är ett privilegie att ens kunna fråga sig om det finns fattigdom. Det är intressant för det påverkar vilken människa man blir, hur man ser på världen och med vilka ögon. För mig har det varit definierande att jag har fått känna på rasism och det har lett till att jag skrivit massa låtar och på ett sätt också den här boken. Det är fel och har gjort mig extremt ledsen i mitt liv. Med det sagt får jag inte glömma vilka privilegier jag har i jämförelse med så många andra människor. Jag kan tycka att mycket i både Sverige och USA debatteras livligt där åsikter ställs mot varandra, där man kan luras att tro att en debatt alltid leder till förändring. Vilket det inte gör, för ibland står vi bara och skriker på varandra. Premissen med en debatt är att, ’jag vill ha rätt’ och mitt enda sätt att bevisa det är att bevisa att du har fel, genom att rata, hata eller mobba dig till tysthet. Vi glömmer bort, eller jag kan göra det, hur världens känns genom en medmänniskas ögon. Även om jag inte förstår det måste jag lyssna på den medmänniskan och försöka ta in, förstå och känna in den människan. Det kommer folk från reella fucking krigszoner där de sett barn, familjemedlemmar sprängas i bitar. Vad gör det med en människa? Jag vet inte det, och det måste jag komma ihåg. Hellre än att döma den personen som kommer hit får jag ju fråga hur det kändes, hur mår den personen? Eller bara lyssna.

Vad är skillnaden på svensk hiphop idag från när du började på nittiotalet?

– I Lund var alla coola kids indiepoppare på nittiotalet, och hiphopcrowdet var en sakta växande grupp på 20-30 personer. Hörde man en Will Smith-låt spelas ute på något studentställe i Lund kände man att det var fett att den spelades, medan Blur och Oasis var soundtracket. Nu kan jag med glädje säga att alla de gamla indiepopparna lyssnar på hiphop idag. Genremurarna har rivits, alla lyssnar på allt. Jag tycker det är vackert att se att den här svenska hiphopscenen producerar så rakryggade, talangfulla, progressiva och tänkande artister. Att den svenska hiphopen är så medveten är så jävla fett. Länge har man önskat att den amerikanska hiphopen ska bli lite mer medveten, därför kändes det så skönt när To Pimp A Butterfly med Kendrick Lamar kom, som var en superpolitisk, medveten och politisk skiva. ’Shit, han skriver litteratur.’ Att vi har Silvana Imam, Erik Lundin, Seinabo Sey är riktigt fett.

 

En av de jag ser mest fram emot är Leslie Tay, som du nyligen samarbetade med. Hur träffades ni och vad tycker du om honom?

– Jag blev så glad att han frågade mig om jag ville vara med. Vi träffades när han var sidekick till Lazee way back, de var båda väldigt unga. Båda är uppvuxna på Sofielund (bostadsområde i Malmö, reds. anm.). Första gången Chords spelade en vers av Lazee ville jag träffa honom för hans flow var helt crazy. Han var supertrevlig och då träffade jag Leslie, som var yngre och hängde lite i bakgrunden. Med åren har han blivit en grym låtskrivare och producent. RMH som kreativ hub är så häftigt att se. När jag och Amato började göra P3 Hiphop 2001 fanns det ett band från Piteå som hette Populärkultur. Det var typ dem som var de enda norr om Gävle som gjorde kvalitativ hiphop, som vi upptäckte. I alla landsändar görs det bra hiphop. När jag släppte min första platta var den frågan jag fick av alla journalister, ’hur funkar det att rappa på skånska?’. Jag pratade liksom skånska, det kom naturligt. Det hade varit skitkonstigt annars. Idag är det inga konstigheter att någon rappar på värmländska eller norrbottniska. Hon som var chef på P3 i Malmö reagerade på hur vi pratade, hon tyckte inte vi kunde sitta och säga ’fett’ och ’grymt’ 20-30 gånger i minuten. Ingen på Sveriges Radio pratade så, med svordomar och slang. Idag pratar man i radio som man pratar i det verkliga livet, innan var det mer kontrollerat och städat.

Vad tänkte du när Olle Palmlöf jämförde Ku Klux Klan med Black Coffee?

– Jag skulle inte bli förvånad om Kent Ekeroth skulle reagera på Black Coffee, men att Olle Palmlöf gör det känns konstigt. Det är en spännande tid vi lever i, om vi ska ta det till favoritsamtalsämnena det senaste ett och ett halvt året, Donald Trump, så är det att se något så endimensionellt och ihåligt som det han säljer till människor kanske man inte förvånas att det finns en procent amerikaner som är villiga att rösta på honom. Däribland min farbror, som jobbar för hans kampanj, ideellt. Vilket jag tycker är jättemärkligt och skrämmande. Att säga att det är så pass många som kan tänka sig att rösta på Donald Trump, trots att hans bullshit är så jävla genomskinligt, handlar inte om att folk inte är tänkande människor utan att många är beredda på att avsäga sig det, ’jag vill inte tänka’.

– Vi har fortfarande inte hittat botemedlet mot det högerpopulistiska argumentationsuniersumet. Donald Trump behöver inte förhålla sig till tyngdlagen på samma sätt som Hillary Clinton, hon måste prata som en politiker med faktabaserade uttal, men Trump får röra sig i ett universum där man får ljuga, hitta på grejer och ändå överleva som politiker. På samma sätt som Jimmie Åkesson eller Nigel Farage. Det är så konstigt att den typen av politiker lyckas skapa det universumet med helt andra förhållningsreglerna, och ändå lyckas segla in i Riksdagen eller som presidentkandidat, på helt egna premisser. I det landskapet är det inte helt otänkbart att Kanye West skulle kunna vara en trolig presidentkandidat. Jag kan känna att det varit helt sjukt och inte rätt. Kanye West och Donald Trump är samma fast de står på olika sidor staketet. Fuck fakta, en bra rant slår allt. Hillary kommer från verkligheten och Trump från något sjukt parallelluniversum.

– Min känsla i New York nu är att alla är vana vid att Donald Trump finns, och han tas på större allvar nu. Folk i New York tycker det är helt sjukt att han kommit så långt, samtidigt som jag pratar med en kusin vars pappa ska rösta på Trump. Jag vet att han är republikan men det måste ju vara magstarkt till och med för honom? Den här typen av högerpopulism är så ostoppbar; han åt ju upp Marc Rubio och Ted Cruz för att hans retorik är så platt och klibbig, alla vill ha den och får inte nog.

Den är ändå tydlig.

– Sjukt tydlig. Nu för tiden kan man tyvärr i Stockholm, och i Sverige, höra på tåg eller restauranger prata i offentliga rum om problemen med invandringen, ’så här kan vi inte ha det’. Folk gör ett så stort steg från att ’vårt land är på väg åt fel håll och jag är orolig för det’ till att skylla allt på invandrare. Det är att förklara något jättekomplext med en enkel rubrik, som är långt ifrån hela sanningen.

Finns det planer på ny musik?

– En av anledningarna till att jag satte igång med boken var för att jag inte hade någon inspiration alls att göra musik efter förra plattan. Jag var nöjd med att den plattan blev så bra som den blev, att jag fick göra det med Chords, som är en favorit sedan länge både som rappare, producent och vän, gjorde att jag inte tyckte att det kunde bli så mycket bättre. Det var min åttonde egna skiva, jag kunde hela cykeln och gick lite i mina egna fotspår. Jag behövde en andhämntningspaus, plus att jag hörde så mycket musik som var så jävla bra; Erik Lundin sa saker så mycket bättre än vad jag själv kunde göra, så jag ville lyssna på honom istället. Det var en djup inspirationssvacka men senaste halvåret har jag förbjudit mig själv från att fly till den trygga hamnen som musikstudion varit, för då hade boken aldrig blivit klar. Jag har bokat min första studiotid på två år nu, och tänkte ta mina första trevande steg och försöka skriva något bra.

Kan du känna dig förlegad?

– För varje platta har det tagit lite längre tid och det här intuitiva och spontana har minskat. När det är riktigt bra ska det bara flöda ur hjärtat. Yung Lean var ett talande exempel, jag förstår verkligen inte det. Flottar han? Rappar han? Alla säger, ’shit vilken bra rappare’, medan jag inte ens tycker det är i takt och hans engelska är för jävlig. Reglerna har blivit helt omvända, och jag kände, ’shit, min bild av den här världen bygger på äldre idéer.’ Kanye gör samma grej som Miles Davis lyckades göra hela sitt liv: han anammar de mest begåvade och får in dem i sitt uttryck hela tiden. Jag kände mycket att hade det inte varit för Chance the Rapper hade inte The Life of Pablo låtit som den gör. Chance the Rapper är kanske den mest spännande rapparen just nu. Han är tekniskt fulländad, ung, känslomässig, tänkande—han har allt. Chance får ju nästan Kendrick att låta gammal, även om han kommer från det traditionella, mer linjär. Chances musik är så glad, och det har inte hiphop fått vara på väldigt länge. André 3000 har ju varit med hela nittiotalet och låter inte som någon annan. Han låter heller inte gammal. Han är den bästa av de bästa. Det låter alltid modernt.

Skulle du kunna göra en samarbetsskiva med någon?

– Det skulle jag gärna. Ett rapalbum ihop med Chords, på svenska, hade varit grymt. Mitt liv behöver en ny Chords-platta. Om jag får drömma helt fritt skulle jag vilja göra en platta helt producerad av Q-Tip. En vän till mig känner honom, så en dag kanske jag får träffa honom och hoppas jag pallar fråga om han vill producera mig.

Springer du in i några kändisar i New York?

– En kompis till mig bjöd in mig till middag för ett tag sedan, och berättade att han satt med en afroamerikansk aktivist som jag nog skulle tycka vore kul att träffa. Jag dyker upp, kommer in på en stor restaurang i Midtown och ser Jesse Jackson. ’Fan va märkligt’, tänker jag, och ser sekunden senare min polare och inser att jag ska äta middag med Jesse Jackson. Som är en av min pappas stora idoler. En av få nu levande medlemmar ur medborgarrättsrörelsen som var med när det begav sig på sextiotalet. Det tog mig minst fem minuter innan jag ens kunde tilltala honom.

Jason Diakités En droppe midnatt finns i din närmsta bokhandel. Köp och läs, omedelbart.