Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Litterär rapport från barnkammaren, II

Du kanske eller kanske inte är medveten om att det föreligger viss kontrovers kring Evert Taubes visa Flickan i Havanna från 1921? Denna består i huruvida texten förstärker den så kallade myten om den lyckliga horan, ett faktum som togs upp så sent som 2002 av dåvarande jämställdhetsminister Margareta Winberg i egen hög person.

Visan ingår i en samling vid namn 444 låtar för ukulele som jag råkar äga, och som kommit till ymnigt bruk på grund av en kort popularitet jag upplevt som trubadur på luta (boken fungerar lika bra till detta som till ukulele, eftersom den endast listar ackord och förutsätter att du är införstådd med melodin redan), detta i syfte att få min äldsta son att somna. Visan ifråga tillhör min repertoar, inte minst då den delar melodi med den kända barnvisan I ett hus vid skogens slut,

Konstiga kurvor

LW399-MC-Escher-Convex-and-Concave-19551.jpg

Jag har med åren, ärade läsare, blivit mer och mer besatt av komplexitet. Det är en naturlig utveckling, skulle jag tro, eftersom man i takt med att åren går åtminstone skapar sig illusionen av mer och mer ackumulerad kunskap, och i samma takt utvecklar en mer sofistikerad smak. Eller för att uttrycka tesen mer konkret: Man kan inte kolla på Naruto hela tiden. I mitt fall är fascinationen av komplexitet ett naturens spratt på min egen bekostnad, en synd som straffar sig själv, en bumerang med slipade kanter, ty jag är inte nödvändigtvis särskilt kapabel att begripa speciellt komplexa ting. Resultatet: Frustration.

I mina litterära resor har jag lite då och då blivit varse en bok vid namn Gödel, Escher, Bach (bland vännerna gärna hänvisad till som GEB) skriven i nådens år 1979 av en viss Douglas Hofstadter. Och ja, tv-intresserade läsare med eidetiskt minne,

Blodig historia

IMG_20161122_155646.jpg

Handen på hjärtat, ärade läsare: Även om jag skrivit om de två senaste Bookerprisvinnarna här i takt med att jag hunnit läsa dem har jag, efter moget övervägande, kommit fram till att jag inte varit speciellt förtjust i någon av dem. Vi har The Narrow Road to the Deep North av Richard Flanagan, en strukturellt märklig historia som egentligen inte lyckades speciellt bra som romans eller som krönikör över australiensiska krigsfångars umbäranden med att bygga en järnväg genom djungeln till fördel för det japanska imperiet. Sedan A Brief History of Seven Killings, som desto mer framstår som ett luftslott så här något år efter läsningen. Ohanterligt lång utan att längden motiveras av den snåriga och repetitiva handlingen, och full av oklarheter som framstår som oklara även för författaren själv.

Dessa två besvikelser har skakat mitt förtroende för priset ifråga, och slutsatsen har blivit att jag som läsare kunde vara mer betjänt av att kika på den så kallade korta listan över nominerade (eller den långa dito,

Gruppterapi

Av Posted on Inga taggar 0

I linje med veckans ångesttema på Kulturkrock sammanfattar vi denna torsdag på ett hurtigt och skojfriskt sätt handlingen i de mest ångestfyllda böcker vi läst, för att minnet av att ha läst dem ska bli mer positivt.

Breakfast on Pluto av Patrick McCabe
En ung transvestit från Irland inleder ett hemligt förhållande med en politiker som dör i en IRA-bombning. Huvudpersonen beger sig därefter till London för att prostituera sig i Piccadilly. Festligt!

The Butcher Boy av Patrick McCabe
Den psykiskt instabile Francie Brady flyr in i en otäck fantasivärld efter att han mor begått självmord och att han själv blivit utsatt för övergrepp av en präst. Innan han institutionaliseras försörjer han sig som slaktare och bor tillsammans med sin fars döda kropp. För dig som älskade Hundraåringen!

The Sluts av Dennis Cooper
På ett internetforum där manliga eskorter recenseras av sina torskar följer vi ett antal opålitliga berättares historia om Brad,

Grottmörker: En nedstigning i Nick Caves författarskap

Nick-Cave-to-release-book-The-Sick-Bag-Song-FDRMX.jpg

Som bekant för den återkommande läsaren har bloggen förökat sig i snabb takt under de senaste två åren, och har idag allt svårare att förstå populärkulturella referenser som inte hänvisar till Pettson och Findus. Därför var det långt efter den tragiska händelsen som jag blev varse att Nick Caves femtonårige son gått bort i en bisarr narkotikarelaterad fallolycka i hemstaden Brighton sommaren 2015. Hemskt, förstås. Detta påbörjade en mer introspektiv process där jag tvingades fråga mig själv varför jag inte lagt ner mer av mitt liv på Nick Cave, eftersom beröringspunkterna är så många: Jag är superförtjust i negativitet, ångest, stiliserat våld, cynism och underliga musikarrangemang, och kring dessa temata har Cave byggt hela sin karriär. Musikaliskt sett har jag bara doppat tårna i hans omfattande produktion: Jag har lyssnat hundratals gånger på People Ain’t No Good från The Boatman’s Call, och på en handfull låtar från Murder Ballads,

Populär kulturblogg tilldelas Dagens Ros! Eller?

Av Posted on Inga taggar 0

Jag är, som de flesta normalt funtade varelser, som ett rep i dragkampen mellan Kraftens onda och goda sidor. En fot i Slytherin, den andra i Gryffindor. Sällan har detta eviga vägskäl illustrerats tydligare än idag, med anledning av den säregna väderlek som råder i huvudstaden för närvarande (snökaos).

Efter att ha tillbringat merparten av dagen med att uggla i fönsterkarmen med en bebis i famnen vågade jag mig på eftermiddagen ut i ett viktigt ärende, närmare bestämt att från ett auktionshus i innerstaden hämta upp och betala vad som enligt lotten beskrevs som ”en snurrfåtölj”. Inropet föranleddes av ett tidigare mindre väl övervägt köp som behövde ersättas: En obekväm kontorsstol till skrivbordet i hemmet, vars rygg visade sig vara av sådan natur att den inte tillät min naturliga skrivställning (tillbakalutad 30° och minskande mot horisontalplanet i takt med arbetsdagens fortskridande). Detta visade sig vara lättare sagt än gjort,

Boken jag skrivit, del 2

Av Posted on Inga taggar 0

Vad som här följer kommer kanske främst att vara av intresse för dig som själv skriver, eller som av andra skäl är intresserad av hur publiceringsprocessen går till. Håll till godo.

Allt börjar med att du skriver din bok. Den kallas på det här stadiet för ett bokmanus. Eventuellt samlar du in feedback från närstående läsare. Detta är vanskligt på många sätt och vis: Ponera att du väljer några av dina närmaste vänner, som kommer att känna sig tvungna att läsa trots att det är en rätt stor tjänst du ber om. Ponera vidare att de inte alls gillar det du skrivit. Kommer de att vara ärliga i sin kritik, eller kommer de att välja den minsta motståndets väg som löper avsevärt mindre risk att skada er relation? Sannolikt det sistnämnda. Det är svårt att få råd av goda vänner. Å andra sidan: Trots att du aldrig fick någon praktisk nytta av deras kritik och att manuset följaktligen aldrig blev bättre än det var kommer den uteblivna publiceringen kanske kunna ses som ett kvitto på att dina närmaste älskar dig.