Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Alla inlägg avNiklas Natt och Dag

It’s alive!

Av Posted on Inga taggar 1

Utsläpad ur bloggdvalan för att skriva om Tom Hardys nya HBO-burna projekt Taboo märker bloggen hur klockan sakta men säkert börjar släpa sig närmare hämtningsdags på förskolan, och låter sig därför nöja med att som livsbesked citera några snabba visdomsord från bloggens gode vän, batteristen Sonic, mött på lunch idag för att diskutera Paul Verhoeven och gamla synthar. Av rent retoriska skäl frågade jag Sonic om han läst några bra böcker på sistone, i full vetskap om att han i hela sitt liv endast läst halva första kapitlet av Neuromancer samt skummat igenom delar av Erich Maria Remarques På Västfronten Intet Nytt som en del av ett skolarbete. Han blev inte svaret skyldig.
– Är inte böcker rätt kvasiintellektuellt? Är inte de, du vet, första steget mot att börja uppskatta doften av sina egna fisar?
Touché.

Kulturkrock³

BoxOfGriefPic.jpg

Bloggen må ha nämnt att Clive Barker var en viktig litterär röst under min ungdom. Svår att undvika om man gillade splatter på film under det mycket tidiga 90-talet, och än mer så om man engagerade sig i papper-och-penna-rollspelet Kults majestätiska världsbygge. För min del anser jag att Clive och hans musa tog farväl av varandra någon gång mellan 1992 års The Thief of Always och 1994 års Everville, varefter allt jag läst av mannen varit en sorglig påminnelse om hans glansdagar. Men vilka glansdagar: Books of Blood (en blandad giv, förvisso)! Cabal! Imajica! Men mest av allt, The Hellbound Heart, Clives magnum opus som jag läst många gånger och som fortsätter att fascinera, nu som ett litterärt dygdemönster. Denna till omfånget blygsamma roman ger mig känslan av att ha skrivits på mycket kort tid,

Litterär rapport från barnkammaren, II

Du kanske eller kanske inte är medveten om att det föreligger viss kontrovers kring Evert Taubes visa Flickan i Havanna från 1921? Denna består i huruvida texten förstärker den så kallade myten om den lyckliga horan, ett faktum som togs upp så sent som 2002 av dåvarande jämställdhetsminister Margareta Winberg i egen hög person.

Visan ingår i en samling vid namn 444 låtar för ukulele som jag råkar äga, och som kommit till ymnigt bruk på grund av en kort popularitet jag upplevt som trubadur på luta (boken fungerar lika bra till detta som till ukulele, eftersom den endast listar ackord och förutsätter att du är införstådd med melodin redan), detta i syfte att få min äldsta son att somna. Visan ifråga tillhör min repertoar, inte minst då den delar melodi med den kända barnvisan I ett hus vid skogens slut,

Konstiga kurvor

LW399-MC-Escher-Convex-and-Concave-19551.jpg

Jag har med åren, ärade läsare, blivit mer och mer besatt av komplexitet. Det är en naturlig utveckling, skulle jag tro, eftersom man i takt med att åren går åtminstone skapar sig illusionen av mer och mer ackumulerad kunskap, och i samma takt utvecklar en mer sofistikerad smak. Eller för att uttrycka tesen mer konkret: Man kan inte kolla på Naruto hela tiden. I mitt fall är fascinationen av komplexitet ett naturens spratt på min egen bekostnad, en synd som straffar sig själv, en bumerang med slipade kanter, ty jag är inte nödvändigtvis särskilt kapabel att begripa speciellt komplexa ting. Resultatet: Frustration.

I mina litterära resor har jag lite då och då blivit varse en bok vid namn Gödel, Escher, Bach (bland vännerna gärna hänvisad till som GEB) skriven i nådens år 1979 av en viss Douglas Hofstadter. Och ja, tv-intresserade läsare med eidetiskt minne,

Blodig historia

IMG_20161122_155646.jpg

Handen på hjärtat, ärade läsare: Även om jag skrivit om de två senaste Bookerprisvinnarna här i takt med att jag hunnit läsa dem har jag, efter moget övervägande, kommit fram till att jag inte varit speciellt förtjust i någon av dem. Vi har The Narrow Road to the Deep North av Richard Flanagan, en strukturellt märklig historia som egentligen inte lyckades speciellt bra som romans eller som krönikör över australiensiska krigsfångars umbäranden med att bygga en järnväg genom djungeln till fördel för det japanska imperiet. Sedan A Brief History of Seven Killings, som desto mer framstår som ett luftslott så här något år efter läsningen. Ohanterligt lång utan att längden motiveras av den snåriga och repetitiva handlingen, och full av oklarheter som framstår som oklara även för författaren själv.

Dessa två besvikelser har skakat mitt förtroende för priset ifråga, och slutsatsen har blivit att jag som läsare kunde vara mer betjänt av att kika på den så kallade korta listan över nominerade (eller den långa dito,

Gruppterapi

Av Posted on Inga taggar 0

I linje med veckans ångesttema på Kulturkrock sammanfattar vi denna torsdag på ett hurtigt och skojfriskt sätt handlingen i de mest ångestfyllda böcker vi läst, för att minnet av att ha läst dem ska bli mer positivt.

Breakfast on Pluto av Patrick McCabe
En ung transvestit från Irland inleder ett hemligt förhållande med en politiker som dör i en IRA-bombning. Huvudpersonen beger sig därefter till London för att prostituera sig i Piccadilly. Festligt!

The Butcher Boy av Patrick McCabe
Den psykiskt instabile Francie Brady flyr in i en otäck fantasivärld efter att han mor begått självmord och att han själv blivit utsatt för övergrepp av en präst. Innan han institutionaliseras försörjer han sig som slaktare och bor tillsammans med sin fars döda kropp. För dig som älskade Hundraåringen!

The Sluts av Dennis Cooper
På ett internetforum där manliga eskorter recenseras av sina torskar följer vi ett antal opålitliga berättares historia om Brad,

Grottmörker: En nedstigning i Nick Caves författarskap

Nick-Cave-to-release-book-The-Sick-Bag-Song-FDRMX.jpg

Som bekant för den återkommande läsaren har bloggen förökat sig i snabb takt under de senaste två åren, och har idag allt svårare att förstå populärkulturella referenser som inte hänvisar till Pettson och Findus. Därför var det långt efter den tragiska händelsen som jag blev varse att Nick Caves femtonårige son gått bort i en bisarr narkotikarelaterad fallolycka i hemstaden Brighton sommaren 2015. Hemskt, förstås. Detta påbörjade en mer introspektiv process där jag tvingades fråga mig själv varför jag inte lagt ner mer av mitt liv på Nick Cave, eftersom beröringspunkterna är så många: Jag är superförtjust i negativitet, ångest, stiliserat våld, cynism och underliga musikarrangemang, och kring dessa temata har Cave byggt hela sin karriär. Musikaliskt sett har jag bara doppat tårna i hans omfattande produktion: Jag har lyssnat hundratals gånger på People Ain’t No Good från The Boatman’s Call, och på en handfull låtar från Murder Ballads,