Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

The Dancers at the End of Time

Av Posted on Inga taggar 3

Som nämnts i förra veckan fick jag på egen begäran ett antal boktips från min redaktör, varav ett var Michael Moorcocks The Dancers at the End of Time. Kort om Moorcock: Britt, renässansman, skrivit texter till flera låtar av proggorkestern Hawkwind (som för övrigt tog sitt namn från en Moorcockfigur vid namn Dorian Hawkmoon) med vilka han också jobbat på ett konceptalbum med titeln Warrior on the Edge of Time. Detta var för övrigt under den period som Lemmy Kilmister, må han vila i frid, spelade på sin Rickenbacker för Hawkwinds räkning, innan han gjorde kardinalfelet att gripas vid kanadensiska gränsen för innehav av narkotika, vilket ledde till att han fick sparken och sedermera bildade Motörhead. Märk väl att förseelsen inte var missbruket i sig; alla i Hawkwind var stora vänner av sinnesutvidgande substanser. Att åka dit däremot ansågs labilt i överkant.

Moorcock tillhörde en ny våg av fantasy, som idag inte riktigt åtnjuter den respekt den förtjänar. Moorcock var ingen vän av Tolkien, som han ansåg skildrade en okomplicerad och idealiserad bild av den engelska landsbygden närbesläktad med barnböckernas, något han attackerade i en notorisk essä som bar titeln Epic Pooh. Moorcock var även en pionjär vad gällde kvinnors rätt inom fantasy, lämplig att dra sig till minnes en internationell kvinnodag som denna: Han kritiserade skoningslöst den typen av fantasypojkböcker där muskulösa barbarer drog med sig barpigor ut på höskullen, eller där kvinnor i största allmänhet förminskades till objekt: Hans stora hatobjekt är och förblir John Normans Gor-serie, som idag omfattar 34 böcker – den senaste utgiven i fjol – ett av vars återkommande teman är dominanta mäns förhållanden till undergivna kvinnor. Lyckligtvis går det alldeles utmärkt att uppskatta både Tolkien och Moorcock, kan jag avslöja av egen empiri, och den gemensamma nämnare jag funnit hos Tolkienhatare är att de konfronterades med hans verk i för hög ålder.

Moorcocks egen prosa, då? Hans målsättning var att vända ut och in på diverse etablerade fantasykonventioner, och resultatet är häpnadsväckande. Dessvärre har Moorcock i mitt tycke reducerats till lite av en writer’s writer, vars inflytande blir mer uppenbart i andra hand. Hans kosmiska konflikt mellan Lag och Kaos har anammats av rollspelsvärlden och blivit en konvention sig, tillvaratagen av dagens fantasyrelaterade dataspel. Moorcock är än idag mest hågkommen för sin skapelse Elric av Melniboné, tänkt som en sorts motreaktion till bland andra Robert E Howards machomän med Conan i spetsen: Elric är född albino, kejsare över ett dekadent rike befolkat av en ras som inte är helt mänsklig. Han är fysiskt svag och drabbad av ett för sin sort okaraktäristiskt samvete, och slår in på en ytterligt tragisk bana då går i symbios med en demon i formen av ett svart själsslukande svärd.

Som tidigare nämnt var Moorcock bisarrt produktiv främst under 70-talet. Han färdigställde sina i regel korta romaner på några få dagar, och kunde spruta ur sig omänskliga 15 000 ord på en enda dag. Nackdelen med det är att hastigheten tidvis blir märkbar. De första Elricböckerna bärs främst av sina fantastiska koncept, som dyker upp och avfärdas i så rask takt att man inte kan hjälpa att bli lite besviken: Här vimlar av idéer som George RR Martin inte tvekat att tillbringa ett decennium med att fermentera.

The Dancers at the End of Time är namnet på en trilogi böcker med titlarna An Alien Heat, The Hollow Lands och The End of All Songs, och skrevs parallellt med Elricböckerna. De har en mycket särpräglad ambition: En litterär pastisch på den dekadenta litterära rörelsen, idag mest ihågkommen i form av den oefterhärmlige Oscar Wilde, förlagd till en miljö i gränslandet mellan science fiction och fantasy. Många, många millennier in i människans framtid återstår inte så många av oss, men de som finns kvar har blivit nästintill allsmäktiga. Urgamla städer är fulla av mekanismer som genererar kraft vilka de sista människorna kan forma naturen efter sina vildaste drömmar. Dör gör man inte, och om man gör det återupplivas man kvickt av någon tillskyndare. Dessa individer fördriver sin tid med att anlägga märkliga personor, slå dank, gästa varandras extravaganta fester och samla upphittade livsformer till sina menagerier. Man saknar helt begrepp som etik och moral, utan att för den skull vara särskilt otrevliga: Sex har man över alla tänkbara könsgränser som ett sätt att umgås, helt utan känslomässiga konsekvenser. Bland dessa självupptagna varelser hittar vi Jherek Carnelian, som åtnjuter den särskilda statusen av att faktiskt vara född på organisk väg som frukten av en kvinnas och en mans fysiska samvaro. Hans mor bär namnet Iron Orchid, hans far är okänd på grund av den alltför stora mängden potentiella kandidater. Jherek betraktas som något av en trendsetter, då hans idéer anses färska och originella. Inspirerad av sin mentor Jagged av Canaria bestämmer sig Jherek en dag för att bli förälskad på riktigt, en premiss som mänskligheten för länge sedan lämnat därhän, och detta i en tidsresenär vid namn Amelia Underwood, ofrivilligt shanghajad från det viktorianska England och med alla denna eras begrepp om skuld, plikt och etikett. Uppvaktningen blir… komplicerad.

I sin samling kritikessäer över världslitteraturen, The Western Canon, gör kritikernestorn Harold Bloom ett försök att definiera stor litteratur, och fastställer ett av dess kärnvärden som dess underlighet, dess författares förmåga att visa oss någonting vi aldrig sett förut. Moorcock har den kvaliteten, utan tvekan. Han har en väldigt speciell stämning i sin verk, i detta liksom i Elricböckerna, och det finns många likheter mellan de två, även om de litterära idéerna i The Dancers at the End of Time är samtidigt mer vågade och mer fokuserade än i Elricsviten. Och jag, jag sprang i ett flygande fläng ner till SF-bokhandeln för att inhandla både Mother London och Gloriana.