Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Staden

Av Posted on Inga taggar 9

Den sista av den bibba boktips jag fått av min redaktör var China Miévilles Perdido Street Station. Konstigt namn, men vem är jag att kasta sten i glashus? China är en man, brittisk till ursprunget, och sålunda döpt efter att hans ensamstående mot valt ett ord hon tyckte var vackert ur en ordbok. Perdido Street Station kom år 2000, och trots att China endast var 28 år vid tillfället hade han redan hunnit debutera två år tidigare. Perdido Street Station blev dock hans genombrott, och låter sig inte enkelt genreplaceras, vilket föranlett China själv att mynta termen New Weird. Det handlar om någon form av fantasy, hur som helst, men av en sort som har väldigt lite att göra med Tolkiens high fantasy, som China själv inte har mycket till övers för. Bokens miljö blandar fantasy med steampunk, och har en exotism som för tankarna till inspirationskällan Michael Moorcock.

Perdido Street Station är mycket intressant som exempel på några litterära frågeställningar som jag själv är väldigt intresserad av, och som påverkar all prosa som utspelar sig i en för läsaren okänd miljö, oavsett om sättningen är historisk eller hör hemma inom sci-fi eller fantasy: I hur snabb takt kan man introducera läsaren för främmande premisser och koncept, och hur många dylika kan man stapla på varandra utan att läsningen blir för snårig och publiken går vilse? Och hur förklarar man dessa utan att skriva läsaren på nästan, så att man uppnår exakt rätt balans mellan förundran och förvirring?

Ta Frank Herberts Dune, till exempel, som i några bisatser introducerar extremt raffinerade fenomen som chairdogs, någonting som många volymer senare får sin definition i form av en totlat passiv form av hund avlad enkom för att sitta på och utvecklad för att anpassa sig till den sittandes kropp med perfekt ergonomi, ellt axolotl-tankar, som mig veterligen aldrig får en exakt förklaring i böckerna, men som allmänt anses vara hjärndöda kvinnor vars livmödrar används för att producera människokloner. Herbert får detta att funka då ingen av dessa saker är viktiga för handlingen, och behandlas som om de vore fullt naturliga i böckernas miljö. I den mån du som läsare alls bryr dig om dessa i förbigående nämnda ting har du förvånansvärt lätt att acceptera dem.

China Miéville, då, befolkar sina fiktiva platser till bristningsgränsen. När du tror att du fått hygglig koll på hur saker och ting ligger till introduceras en helt ny ras av hybrider mellan människor och kaktusar. En vattenlevande kultur av varelser med förmågan att tillfälligt ge vätskor solida former. Fågelmänniskor. Mindre fågelmänniskor. Humanoida varelser med skalbaggar till huvuden, som utsöndrar en form av saliv som hårdnar till cementliknande material. Och så vidare. Författaren ger sken av att inte missunna sig någonting, och trots att boken är över 800 sidor tjock hade den kunnat vara mycket längre. Det hade varit intressant att veta om det ligger ett ursprungligt manus av dubbla längden någonstans, nedredigerat till hanterligt format.

China Miéville har en elegant lösning på det Stendahlsyndrom som kan överväldiga en förstagångsläsare. Hans handling är förlagd till en enda gigantisk stad, och då denna metropol beskrivs som ett ändlöst gytter av färger, former, folk och företeelser blir den maximalistiska prosan och dess många främmande termer ändamålsenlig för att fånga just den känslan. Det fungerar därmed bra.

Mina tankar går till andra som rört sig i samma terräng tidigare, om än sällan med samma ambitionsnivå. Mig veterligen var Fritz Leiber tidigt på bollen när det gällde att förflytta fantasyromanen från lantlig sättning till vad som i Äventyrsspels översättning fick heta Tjuvstaden, Asyl. Det hände oväntade saker direkt när svärd och svartkonst hamnade i tätort: Miljön rörde sig närmare vår egen, och där koncept med moderna motsvarigheter introducerades kunde den författare som ville enkelt utöva samhällskritik av olika slag. Vi fick slum, sociala orättvisor, kriminalitet, prostitution och så vidare. Själv är jag en erkänd älskare av high fantasy med episkt anslag, men vad som kom att bli känt som urban fantasy är minsann inte fel heller. Det finns en japansk rätt av Osaka-ursprung känd som okonomiyake: Det är ett mellanting mellan pannkaka, omelett och pytt-i-panna, och jag har ätit varianter där kocken på sitt stekbord bygger våning efter våning av till synes oförenliga smaker: Tonfisk, fläsk, sallad, lax, yakiniku… och underligt nog fungerar allt utmärkt tillsammans. Precis så fungerar lyckad fantasy av detta slag.

Stadsmiljö är en stapelvara inom science fiction, förstås. Jag vill nämna de två referenser som omedelbart dyker upp: William Gibsons The Sprawl, en urban miljö som täcker hela USA:s östkust, och Mega-City One från Judge Dredd, som händelsevis också täcker hela USA:s östkust. Gibsons cyberpunkmetropol har blivit mallen för en hel genre, där storföretag och ogenerad rovkapitalism dikterar villkoren för tillvaron. Mega-City One är långt spretigare, och på så vis med närbesläktad med China Miévilles New Corbuzon: Ett ymnighetshorn ur vilket författaren kan plocka precis vad som helst. Det är en spännande miljö att befinna sig i som läsare, åtminstone så fort man etablerat tillräckligt med tillit för författaren, och inser att vederbörande har nog riktning i sina idéer för att skapa en känsla av sammanhang av sina hundratals disparata idéer.

Mycket fantasy och närbesläktad young adult lider av ett evigt problem som kan sammanfattas enligt sålunda: Hur kan en grundligt utklassad och numerärt underlägsen hjälte och hans följeslagare segra över förkrossande övermakt? Gängse lösning är att allt ordnar sig bara man tar sig till en viss plats och trycker på en viss knapp, som inleder en ohejdbar självförstörelsemekanism. Frodo slänger ringen i domedagsklyftan, Harry Potter et al gör kaos med Voldemort horrocrux. Säga vad man vill om Tolkien, men få har klarat av den här osannolika konventionen med samma stil. China Miévilles Perdido Street Station har ett snarlikt problem att ta tag i, och lyckas inte lika bra. Jag misstänker att författaren själv var högst medveten om det hela, och har valt att subvertera klichén genom att avsluta sin bok med ett väldigt speciellt anslag. Otacksamt nog fungerar detta för min del ännu sämre än handlingens upplösning, och därmed är jag inte redo att skriva kontrakt på att jag kommer att läsa Miévilles två uppföljande luntor som utspelar sig i samma miljö. Men ångrar någonting, det gör jag inte.