Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Scener ur ett föräldraskap

Av Posted on Inga taggar 4

I min familj, ärade läsare, äter vi mest för syns skull, samt i rent överlevnadssyfte. Den dagen vetenskapen åstadkommer en tablettbaserad heltäckande näringslösning kommer vi förmodligen att migrera utan tvekan. Son 2 förefaller däremot frångå normen genom att äta även för nöjes skull. Likt en glupsk fågelunge svänger käken upp på vid gavel så fort en sked anas någonstans i närområdet, och någon botten tycks heller inte finnas. Han beskrivs därmed inte sällan som ”en stadig bit” även av främmande förbipasserande.

Newtons lagar fastställde redan mot slutet av 1600-talet att varje rörelse har en motsvarande och motriktad kraft, och det som konsumeras måste därmed exkremeras. Hos son #2 har vi därför fått uppleva ett fenomen som son #1 aldrig uppvisade, inom familjen informellt kallat Den Bruna Glassmaskinen: Du har placerad barnet ifråga på rygg på skötbordet, avlägsnat den besudlade blöjan och medelst tvättlapp börjat polera berörda delar för att återställa deras forna glans. När benen vikts upp är det som om tjocktarmen utsätts för en sorts hävstångseffekt, och till tonerna av ett vällustigt stön kan den blöjbytande föräldern bli vittne till hur en lång korv börjar ringla ut i en prydlig spiral, redo att stämplas ut över hela skötbordet när barnet börjar fira sin prestation genom att sprattla om man inte är där med tvättlappen inom loppet av nanosekunder.

#2 är för närvarande lös i magen, och under gårdagens morgon fick jag uppleva ett hittills odokumenterat fenomen som jag preliminärt döpt till Den Bruna Luftvärnspjäsen: Under pågående blöjbyte sprutade plötsligt en lång stråle rakt ut och slog i duschväggen en meter bort med anmärkningsvärt sammanhållen träffbild. Aldrig hänt förr. Det mest förbluffande är inte händelsen i sig: Som varje läsare i samma situation redan är medveten om har man som förälder aldrig marginalerna på sin sida, och om man inte var en stoisk anhängare av Murphys lag före förlossningen så är man det garanterat efteråt; själv brukar jag föregå det ofrånkomliga genom att slänga varje givet föremål direkt på golvet istället för att vänta på att det antingen tappas eller slängs dit av någon avkomma. Det verkligt speciella med gårdagens tillbud var att jag just då hade tagit ett litet steg åt sidan, och med en hårsmån undgick att träffas rakt i mellangärdet av Den Bruna Luftvärnspjäsen. Jag är fortfarande helt upprymd av det. Eller som Tigerns Väg hade sagt: Ödesgudinnan log mot mig, och det, ska du veta, är en tant vars mungipor pekat konstant söderut i dylika sammanhang länge nu.