Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Det mest förbjudna

Det har gått hela åtta avsnitt av Tom Hardys BBC-producerade 1800-talsdrama Taboo – på våra breddgrader enklast skådat via HBO Nordic – innan jag kunnat bestämma mig för vad jag tycker om serien: Den är en katastrof. Den läsare som här drar den i sammanhanget fullt naturliga slutsatsen att bloggen är lite trög ska dock veta att insikten började smyga sig på mig redan under avsnitt sju, detta alltså efter att Taboo kostat mig lite mer än sex timmar av mitt liv som nu visar sig vara icke reklamerbara. Jag tog mod till mig i tv-soffan och sade det som måste bli sagt, varpå min fru svarade med en replik som bör tolkas som en svidande kritik mot vår moderna livsföring och det samhälle där densamma äger rum:
– Men nu har vi ju ändå sett nästan hela säsongen, så det är lika bra att vi tittar på resten också.
Men nej. Efter avsnitt åtta, där jag kom på mig själv med att sitta och hålla tummarna för att blivande George IV:s – odödliggjord tidigare i rutan av Hugh Laurie i tredje säsongen av Blackadder – rödrockar skulle sikta lite bättre när de sköt på vår huvudkaraktär, får det vara nog. Jag hoppar av, och vill gärna att det erkänns som en manifestation av civilkurage.

Under Taboos första säsong har vi fått se Tom Hardy, denne habile skådespelare, sjunka allt djupare ner i det Johnny Depp-moras där det smygs runt och muttras iklädd historisk kostym. Hardys Tom Delaney är en Jack Sparrow från helvetet, en karismabefriad Guillouhjälte renons på humor men allsmäktig när det kommer till intriger och rävspel, alltid åtskilliga drag före sina motståndare, och varje motgång är på ett krystat sätt en del av hans intrikata plan för att uppnå… ja, vad? Tehandelsmonopol med Kina genom besittningen av en omstridd landremsa på den nordamerikanska västkusten, vad det verkar. Det vill säga rikedom, något som rimligtvis måste kunna uppnås lättare med tanke på att Delaney även förefaller vara fysiskt osårbar, en man av den sorts som utan att blinka använder långtråkigheten som vapen mot de bödlar som förgäves försöker hitta en tortyrmetod värdig en smärttröskel som lägger Burj Khalifa i skugga. Vidare fanns det oklara incestmotiv från vilket vi får anta att serien tar sitt namn, som i all sin dramaturgiska omöjlighet åtminstone framstod som lite originellt, men av det handlingsbågen… nåja, låt oss inte spoila den för alla självspäkare där ute.

Nu är det inte bloggens mening att gnälla på kvalitet, ett fenomen som ju endast ligger i betraktarens subjektiva öga. Nej. Bloggen är här för att gnälla på något långt viktigare: Historiska faktafel.

Taboo kom till min uppmärksamhet genom min vän F, som nämnde den i en bisats i samband med premiären. Allt verkade lovande, och inte mycket hade nämnts om Ostindiska Kompaniet och handel med Kina innan jag glatt utbrast:
– Tai-Pan!
Ja: Bloggen eviga käpphäst James Clavell förlade sin berättelse som turerna kring handelshuset Struan’s och grundandet av kronkolonin Hong Kong kring denna tid, och på ett tidigt stadium tycktes det finnas vissa beröringspunkter mellan Tai-Pan och Taboo, innan det visade sig att Taboo handlade mer om att hitta snygga kameravinklar på Hardys fårade anlete. Det hela drogs till sin spets under det avsnitt där den tack vare försnillade juveler stormrike Hardy köpet sig ett skepp på auktion: Ett anslag jämte dörren till auktionshuset gör gällande att varorna säljs av en aktör vid namn Jardine Matheson.

Med tanke på att James Clavells pojkböcker – låt oss vara ärliga – innehåller allt man kan begära av dramatik, udda karaktärer, kärlek, svek, rivalitet och spänning är det lätt att anta att han förhållit sig extremt liberal till den historiska verkligheten. Den som gör sig omaket att gräva lite i den tesen kommer att finna att förvånansvärt mycket är korrekt återgivet, inte minst hela persongalleriet i Shogun och en hel del av handlingen. I fallet Tai-Pan följer vi Dirk Struan, en skotsk affärsman tillika karlakarl som sysselsätter sig med opiumhandel och strävar efter att öppna upp Kina för handel med västvärlden. Liksom Shogun har Tai-Pan en överraskande korrekt historisk förlaga, och huset Struan är baserat på just Jardine Matheson. Företaget är idag ett jättekonglomerat med ägor över hela världen men fokus i öst, ännu kontrollerat av ättlingar till den ätt som grundade verksamheten genom opiumsmuggling. Vi fick följa företaget fortsatta öden och äventyr i bland annat Noble House, och om någon minns den miniserie med samma namn som gjordes med en ung och kanonsnygg Pierce Brosnan i huvudrollen kan jag berätta att man där faktiskt fick använda Jardine Mathesons eget högkvarter som bas för seriens fiktiva Struan’s. Kul, tyckte jag, att Taboo väljer att infoga denna lilla historiska referens för alla oss som uppskattar sådant.

Men ack: Jardine Matheson grundades 1832. Taboo utspelar sig 1814. Är inte det egentligen allt man behöver veta?