Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Att döma boken efter omslaget

Bespara mig gärna maktanalysen (eller inte, kommentarsfältet är fritt), men jag har alltid varit förtjust i de människor i min närhet till vilka jag kan referera med genitiv. ”Min revisor”, till exempel; jag äger honom, åtminstone rent språkligt. Säkert beror fäblessen på att fenomenet får mig att känna mig viktig, vilket ju är särskilt behjärtansvärt eftersom det inte är sant, åtminstone ur ett kosmiskt perspektiv.

I takt med bokarbetet har ännu en person sällat sig till denna beklagligt korta lista: Min redaktör. Min redaktör, visar det sig, är en av få människor jag mött vars kunskaper om fantasy överstiger mina egna, och huruvida detta ska läsas som skryt eller som en kritik mot mitt umgänge låter jag vara osagt. Hen hade hur som helst läst en hel del av Michael Moorcock, vilket är en bragd av rang eftersom det finns väldigt mycket Michael Moorcock att läsa. En författare som i mångt och mycket gått i förmörkelse bakom sin egen enorma produktion, rentav, än idag mest känd för sin skapelse Elric av Melniboné, om vilken bloggen skrivit förr apropå en sentida omläsning där dessa böcker, några av de första jag alls läste, inte framstod som fullt så gedigna som de gjorde under barndomen. Jag bad om ett boktips på något aningen mer solitt verk av Moorcock – under sitt frenetiska 70-tal kunde han skriva 15 000 ord per dygn, vilket är mer än tio gånger så mycket som exempelvis Stephen King och som får Joyce Carol Oates att framstå som Pete Doherty – och blev då tipsad om The Dancers at the End of Time, samlingsnamnet på en trilogi böcker skrivna parallellt med Elricsviten, men som ger sken av mer eftertanke. Men mer om dem senare.

Minnet av barndomens fantasyböcker påminde mig med ens om de klassiska omslagen. Just Moorcock är inte speciellt representativ, då han redan på 70-talet (långt innan det blev salongsfähigt) var en tydlig kritiker mot de fantasyklichéer där kvinnor slentrianmässigt objektifierades, och vars existensberättigande oftast bestod i att ligga fastkedjade på ett altare i väntan på människooffer, för att i elfte timmen frälsas av en barbar med högt våldskapital som tar betalt för besväret in natura. Aldrig blev dessa trista konventioner så uppenbara som på omslagen.

De klassiska fantasybokomslagens fader är Frank Frazetta, en tekniskt briljant illustratör som etablerade vad som kom att bli ett framgångsrecept i decennier framöver: En osannolikt muskulös karl i höftskynke, från en demon eller drake beskyddande en eller flera för situationen bristfälligt ekiperade kvinnor. Franzettas Conan-omslag upplevdes som så visuellt banbrytande att de kom att definiera genren, vilket var tur då motsatsen inte var ett alternativ: Frank själv läste aldrig de böcker han illustrerade, och den naive läsare som kanske tyckte att den gigantiska orm Conan slogs med på framsidan verkade häftig fick bläddra förgäves bland sidorna för att hitta ett korrelerande äventyr. Under Frazettas storhetstid gick det så långt att hans verk med titeln Death Dealer I från 1973, ursprungligen målat av inget annat skäl än att Frank kände för det, upplevdes som så fett att det försågs med en egen serietidning, en kvartett romaner och särskilda rollspelsmoduler för Dungeons & Dragons. Death Dealer I fick sitt kanske största erkännande då han anno 1985 utsågs till officiell maskot för USA:s III Corps, och förvandlades till en fullskalig skulptur som än idag står centralt placerad på träningsanläggningen Fort Hood.

Frank Frazettas store rival var den samtide peruanen Boris Vallejo. Boris fick i regel Frank att framstå som ett mirakel av självbehärskning och subtilitet. Han tänjde verkligen på gränserna för hur stora drakar kan vara, hur många välsvarvade ändor som får plats i en förgrund. Ringbrynjebinkins med stringtrosor av pianotråd, etc. De två konkurrerade inte sällan om samma uppdrag, illustrerade ofta samma karaktärer för olika upplagor och är så pass stilistisk snarlika att ögat kräver en del träning för att skilja dem åt.

Innan vi ger oss hän åt det bifogade galleriet kan nämnas att just Elric-böckerna inte bildsattes av några av dessa herrar – lämpligt nog, eftersom den sortens konventioner var precis vad Moorcock ville frångå i sina verk – utan av fantasybokomslagstreenighetens yngste, Michael Whelan, som för all del inte heller väjer för lite kroki, men som får Frazetta och Vallejo att framstå som Alan Lee och John Howe. Om den referensen flög dig över huvudet, vet skäms.

Men nu till bilderna, och jag inbillar mig att ingen blivande seriemördares pojkrum var komplett utan väggar tapetserade enligt följande.

Frazetta:

Vallejo:



Det kan väl inte komma som en chock för någon att såväl Vallejo som Frazetta rätt sömlöst kunde bredda sin repertoar till att omfatta även hårdrocksalbumomslag.

När jag återser dessa bilder för första gången på många år slår det mig hur fantastiskt det är att jag kunde undkomma utan bestående men, men läser därefter igenom inläggets första paragraf en gång till och inser att jag blev rätt illa däran trots allt.

För alla oss som behöver tvätta ögonen vid det här laget bifogar bloggen följande: