Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Konstiga kurvor

LW399-MC-Escher-Convex-and-Concave-19551.jpg

Jag har med åren, ärade läsare, blivit mer och mer besatt av komplexitet. Det är en naturlig utveckling, skulle jag tro, eftersom man i takt med att åren går åtminstone skapar sig illusionen av mer och mer ackumulerad kunskap, och i samma takt utvecklar en mer sofistikerad smak. Eller för att uttrycka tesen mer konkret: Man kan inte kolla på Naruto hela tiden. I mitt fall är fascinationen av komplexitet ett naturens spratt på min egen bekostnad, en synd som straffar sig själv, en bumerang med slipade kanter, ty jag är inte nödvändigtvis särskilt kapabel att begripa speciellt komplexa ting. Resultatet: Frustration.

I mina litterära resor har jag lite då och då blivit varse en bok vid namn Gödel, Escher, Bach (bland vännerna gärna hänvisad till som GEB) skriven i nådens år 1979 av en viss Douglas Hofstadter. Och ja, tv-intresserade läsare med eidetiskt minne, det är precis som du redan kan ha anat just denne Hofstadter som fått namnge Leonard Hofstadter i långkörande sitcomen The Big Bang Theory. Författaren arbetar idag sedan länge med studier av artificiell intelligens, och skrev GEB tämligen ung efter att som fysikstudent ha blivit varse Kurt Gödels ofullständighetsteorem, och funnit att detta för lekmannen rätt knepiga matematiska genombrott – som på sin tid gjorde totalt kaos med Bertrand Russells Principia Mathematica – kan påstås ha paralleller dels i flera av Johann Sebastian Bachs mer kontrapunktiska mästerverk och dels i konstverk av Maurits Cornelis Escher. Jag inköpte denna bok för några veckor sedan, och du som undrat över det magra bloggandet på sistone och känner att en förklaring är i sin ordning kan se detta köp som en tjugofemprocentig dito, kompletterad med förkylning, en son med vattkoppor samt en nyfunnen besatthet vid Rubiks kub.

Gödel, Escher, Bach är… ja, den meningen är inte lätt att avsluta. Det är hysteriskt roligt att ett nyskrivet förord av författaren inför den millennieutgåva jag äger gör ett försök att redo ut vissa missförstånd kring vad GEB egentligen handlar om, och att förklara hans egentliga syfte men boken, utan att man för den skull blir särskilt mycket klokare. Centralt i hans premiss är ett fenomen han kallar för ”strange loops”, processer där system börjar referera till sig själva, och där en sorts oändlighetsögla blir möjligt, full av paradoxer. Boken tar upp mängder av Eschermålningar och kopplar dem samman med det logiska och matematiska tänkande som de antyder, och, handen på hjärtat, var du verkligen fullt medveten om hur svårt det är att komponera en fuga med sex stämmor? Som läsare görs du vidare uppmärksam på Bachs underliga Canon Pro Tonos, som via ett försåtligt trick i moduleringen gör att den slutar en ton högre än den började, och måste därför börjas om i en högre tonart, och så vidare tills tonerna på instrumentet tar slut, men teoretiskt sett aldrig.

Kapitlen bryts upp av ett stilgrepp lånat i lika delar från Zenon av Elea, grekisk paradoxpionjär, och Lewis Carrol, detta i form av dialoger mellan Akilles och en sköldpadda som på ett enkelt (nåja) och humoristiskt sätt åskådliggör de företeelser det stundande kapitlet ämnar utreda.

Boken vann Pulitzerpriset i icke-fiktionskategorin då den först gavs ut, och har du inte läst den redan rekommenderar jag det å det starkaste, förutsatt att du inte har två barn, ett deadlineförsett bokmanus och en blogg förstås.