Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Tv-måndag: Huset fullt

Av Posted on Inga taggar 0

På måndagar skriver bloggen om tv.

House är nu inne på den sista halvan av den sista säsongen. När finalen visas, den 21 maj, kommer man kunna se tillbaka på 177 avsnitt – mer än 120 timmar sänt material. Under den förra säsongen sjönk tittarsiffrorna i USA betänkligt, från toppnoteringarna kring säsongerna 2, 3 och 4 – med ett säsongsmedelpublik på mellan 17 och 19 miljoner – till en dryg tredjedel. Personligen anser jag inte att orsakerna går att härleda till sjunkande kvalitet, utan snarare till repetition. Konceptet är sedan länge taget till vägs ände, och även om det gjorts bra från första till sista stund är ett slut välkommet.

Serien House har hanterat sina problem med upprepningar på ett unikt, men inte nödvändigtvis framgångsrikt, sätt: Genom att dramatiskt variera seriens ensemble, samtidigt som gruppdynamiken tillåtits vara ungefär densamma.

Man har tidvis försökt förändra tillvaron för seriens självklara tyngdpunkt, Hugh Lauries prisbelönta, kritikerrosade och allmänt ikonförklarade prestation som titelkaraktären: Han har växelvis varit drogfri, lite för drogberoende, smärtfri, hallucinerande, lycklig, sinnessjuk och olycklig, bara för att efter några avsnitt gravitera tillbaka till den han alltid varit. Den mall som reglerat varje avsnitt nästan in i minsta detalj har därmed kunnat falla tillbaka på plats, och någon större skillnad mellan ett avsnitt under den åttonde säsongen respektive den första är knappt värd att tala om. Vi får fortfarande se den ursprungliga diagnosen motbevisas av dramatiska symptom ungefär tio minuter från vinjetten, och mysteriets lösning uppenbarar sig plötsligt för vår hjälte medan hans ansikte töms på uttryck under pågående dialog med Robert Sean Leonards Wilson.
Trots alla förvecklingar han drabbats av under årens lopp tycks Gregory House i stort sett ha upplevt en tillvaro utan orsak och verkan. Jag hoppas verkligen att seriens skapare tar tillfället i akt att ta ut svängarna under seriens sista stunder: När det gavs ledtrådar om att House på grund av stundande leverhaveri började förlora sin skarpsinnighet under det näst senaste avsnittet hoppades jag att detta skulle bli början till slutet, en sammanhängande och avslutande kontinuerlig handlingstråd; men icke – status quo återställdes som vanligt vid slutet av avsnittet.

Icke desto mindre har det varit åtta år av storartad tv-underhållning. Själv var jag redan en anhängare av Hugh Laurie efter dels de två Blackadder-säsonger där han medverkar som prinsen respektive löjtnanten George, och dels hans och Stephen Frys gemensamma kärleksbarn Jeeves & Wooster, efter Sir Pelham Grenville Wodehouses älskvärda böcker om denne stollige aristokrat respektive genialiska betjänt.

Lauries dröm om att bli olympisk roddare (som far sin) krossades av en körtelfeber, varpå han istället vände sig till teatern. Tiden i Cambridge Footlights parodierades senare av tre av de inblandade – Fry, Laurie och Emma Thompson (som Laurie hade ett förhållande med då det bedrog sig) – i ett avsnitt av den åtminstone för mig själv mycket inflytelserika serien The young ones. Den fjärde medlemmen av Oxbridgelaget i klippet nedan – en figur som för övrigt förkroppsligar Bengt Ohlssons bild av det svenska kulturetablissemanget – spelas av Ben Elton, sedermera manusförfattare till Blackadder och det fasta inventariet i musikal-London, We will rock you. Rik Mayall, som spelar Rick, klipptes bort ur Harry Potter-filmerna efter att ha rollbesatts som poltergeisten Peeves, och gjorde kort därefter en Ozzy Osbourne på fyrhjuling med lång lasarettsvistelse som följd. Mystisk kuriosa i sammanhanget är att jag under förra veckans fjällsemester lyssnade på Terry Pratchetts The light fantastic i skidspåren, en bok som visade sig vara (mycket bra) inläst av Nigel Planer, som spelade den dystre och universellt mobbade hippien Neil i serien*.

Nedan syns den castingvideo som Laurie skickade in till Bryan Singer inför rollbesättningen av House. Laurie befann sig vid tillfället i Namibia, där han spelade in Flight of the phoenix, och scenen äger rum på den enda plats där ljusförhållandena var tillräckligt gynnsamma: Hotellets badrum. Bryan Singer kände inte till Lauries tidigare arbete, och tog för givet att han var infödd jänkare (liksom majoriteten av den icke-europeiska publiken innan talkshowerna sög klorna i honom).

Ett exempel på Lauries begåvning utöver det rena skådespeleriet kan skönjas i detta underhållande Golden Globe-tacktal från 2005.

*Jag är mycket svag för klippets enda specialeffekt, där Adrian Edmonson sparkar Ben Elton i huvudet (03.21) och hans ben liksom förlängs.