Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Långbänk

Av Posted on Inga taggar 0

Som brukligt på fredagar läser jag Fredrik Strages krönika i DN, vilken jag rekommenderar alla som inte redan gjort det. Ämnet för dagen är det publikdrivna artisthäcklandets förändrade förutsättningar i det digitala samhället. En liten episod nämns som kortast, vilken jag tänkte ta upp för fördjupning här. Jag hade aldrig fått nys om detta om det inte vore för nämnde skribents folkbildande arbete, så äras den som äras bör.

Bradford Cox är en Atlantabördig musiker av årgång 1982 med en bakgrund i det psykedeliska bandet Deerhunter. Han har sedermera gått vidare till soloprojektet Atlas Sound, som består av Cox själv, hans laptop och en uppsjö instrument. Live spelar han genom att loopa musikslingor. Irrelevant kuriosa i sammanhanget är att Cox även lider av Marfans syndrom, en märklig genetisk sjukdom som påverkar bärarens bindvävnad, och i regel får som konsekvens att den drabbade blir väldigt lång, smal och finlemmad. Om du aldrig har hört talas om denna exotiska åkomma beror det säkert på att House inte exploaterat den för dramatisk effekt ännu (en tidsfråga).

Hur som helst. Under ett gig i Minneapolis förra fredagen började Cox framföra utvalda godbitar från sitt fjolårsalbum Parallax. En lustigkurre i publiken insisterar dock på att istället upprepade gånger önska en coverversion av The Knacks billboardetta från 1979, My Sharona, vilket till slut får Cox att lacka ur.
– I’m a performance artist, konstaterade han. I must play what you want to hear.

Personligen har jag alltid varit mycket svag för repetitionshumor, som fungerar enligt en sorts slingrande kurva där det är roligt i början, börjar förlora allt mer underhållningsvärde, men, efter att ha pågått tillräckligt länge, blir väldigt roligt igen. Många uppskattar det inte alls, med all rätt – det sker till stor del på publikens bekostad, ett medvetet slöseri med åskådarens tid. Family Guy har ofta utforskat denna typ av humor med god effekt genom att dedikera obefogat lång tid åt scener som skildrar smärtan av att ha fått en smäll på smalbenet, eller mödan av att lyfta ut en död groda genom fönstret med en hoprullad tidning. Jag vet inte hur kurvan fungerar om experimentet förlängs in absurdum; huruvida det blir växelvis tråkigt och roligt till en helt ny dimension av underhållning uppenbarar sig. Det vet däremot den publik som löpte linan ut under Bradford Cox gig i Ceder Cultural Center i Minneapolis: Den version av My Sharona som han spelade på häcklarens begäran kom att bli en hel timme lång, och tog upp hela giget.

Extra kul tycker jag det är eftersom just riffet till My Sharona är extremt monotont och att man som lyssnare är ganska mätt redan efter de fyra minuter det tar att lyssna på originalversionen. Tre YouTube-klipp från olika delar av den timslånga spelningen följer (de ackompanjerande musiker som syns i klippet har lånats ut av förbandet).