Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Boktisdag: Jan Guillou

Av Posted on Inga taggar 0

Nedan följer den text som jag skrev för förra numret av King. Originalrubriken knycktes av intervjuobjektets kollega John le Carré: Spionen som kom in från kylan.

Carl Gustaf Gilbert Hamilton (Jan Guillou uttalat Gilbert med J) är, trots handikappet att vara fiktiv, Sveriges genom tiderna mest kände spion. Mer legendarisk än bröderna Allan och Knut Nyblad, dömda till tolv års straffarbete vardera för att ha gått Sovjetregimens ärenden på svensk mark under andra världskriget. Hamiltons öden och äventyr är långt mer omskrivna och välkända än båda Stigarna Wennerströms och Berglings. Den som kommer närmast berömmelsen skulle möjligtvis vara upphovsmannen Jan Guillou själv, spiondömd för sitt avslöjande av åsiktsregistreringsmyndigheten IB 1973. Det finns naturligtvis ett samband: Carl Hamilton föddes i den isoleringscell på Österåkersanstalten där Guillou tillbringade de sista fyra månaderna av sitt tio månader långa fängelsestraff. Det skulle dock komma att ytterligare ett decennium innan en lämplig handling presenterade sig – på ett plan från Oslo till Västerås, kort efter ytterligare en privat incident med spioneriförtecken.

– På Österåker satt jag isolerad 23 timmar om dygnet. En av de saker man har tid med under liknande förutsättningar är att läsa böcker. I likhet med alla andra människor så hade jag en lista över böcker som jag hade dåligt samvete för att inte ha läst, och mest socialt belastat vid denna tidpunkt var att inte ha förkovrat sig i några böcker av Maj Sjöwall och Per Wahlöö. Jag läste de åtta böcker som fanns, och kom till två slutsatser: För det första var de bra. Dessutom var enkelheten i deras grundidé häpnadsväckande: Ett amerikanskt format överflyttat till Sverige – man kunde vara hårdkokt även på Göta kanal, visade det sig – och dessutom fyllt med något så i sig löjeväckande (själv var jag nämligen en mycket finare typ av marxist än Maj och Per) som propaganda för Vänsterpartiet Kommunisterna. Alltså: Politisk agitation i polisromanform, som får borgarklassen att springa benen av sig för att köpa den självmant. Det var genialt. Det låg under omständigheterna nära till hands att förmoda att om man kunde göra så här med den reaktionära amerikanska polisromanen borde det gå att göra samma sak med den reaktionära angloamerikanska spionromanen.

Vidare till själva huvudpersonen: En attackdykare med hjärtat till vänster, rekryterad av Försvarsmakten för att agera spjutspets för Sveriges militära underrättelsetjänst.
– Jag trodde vid det här laget att antihjälten var på väg ut. Det visade sig förstås att jag hade fel: Kurt Wallander skulle härja i många år framöver, med dålig mage, spritproblem och bristande tvättmaskinsrutiner. Hur som helst ville jag återgå till en positiv hjälte, till en D’Artagnan. Han skulle inte vara en skrivbordsryttare av John le Carré-snitt, utan en field operator, med amerikansk utbildning och världen som arbetsplats. Men vad skulle han heta?

Denna avgörande pusselbit i konstruktionen av karaktären Hamilton kom i form av ett minne från ett politiskt möte under åren kring Kårhusockupationen. En liten men exklusiv skara politiska radikaler hade samlats för att utbyta dogmer. En man äntrar talarstolen för att hålla ett brandtal (Jan: ”något marxistiskt-trotskistiskt ditt-eller-datt”).
– Vad han sa sket jag i, eftersom jag hört det förut, men bilden av honom var fantastisk. Han var som en karikatyr på Svenska Dagbladets ledarsida av hur en politisk vänsterextremist ser ut: Runda stålbågade glasögon. Burrigt hår. Murarskjorta. Jeans med hängslen. Arbetardojor med stålhättor – som på den här tiden ännu inte bars med avsikt att sparka på meningsmotståndares tinningar med. Då och då under framförandet sträckte han en späd klasskampsnäve i vädret. Jag var bedårad. Det oförglömliga inträffar när mannen är klar, och mötesordföranden säger: ”Vi tackar kamrat Oxenstierna för det inlägget”. Kamrat Oxenstierna! Det är ju fenomenalt! Historiens örn seglar genom rummet! Min spion skulle heta Oxenstierna och vara socialist. När jag kom ut från fängelset gav en snabb studie av adelskalendern vid handen att namnet tyvärr inte var så lämpligt eftersom det bara fanns fyra-fem stycken, varav en socionom i Nacka – det var alltså kamraten.

En sakkunnig skånsk jaktkamrat vid namn Piper (grevliga ätten nr 46) löste dilemmat åt den spirande agentromansförfattaren genom att istället föreslå namnet Hamilton:
– Adelskalenderns Pettersson. Finns hur många som helst.
Mycket riktigt. De vanligaste förnamnen i släkten visade sig vara Carl, Gustaf, Gilbert och Ian. Jan Guillou, som själv lystrar till det för- och mellannamnen Jan Oskar Sverre Lucien Henri, bestämde sig helt enkelt för en kombination av de tre förstnämnda och garanterade på så vis samtliga inblandade maximal anonymitet.
– Efter att den första boken kom ut ringde det lite då och då olika medlemmar av ätten Hamilton och var mer eller mindre upprörda över detta kommersiella nyttjande av släktnamnet. De lät sig alla lugnas med det enkla beskedet att omslaget visade den medalj för tapperhet i fält som huvudpersonen tilldelats, och att ingen annan i ätten Hamilton på den här sidan slaget vid Narva lär ha dekorerats på samma sätt som bokens fiktiva ätt. Vanligaste reaktion: ”Det låter ju rasande trevligt!”

Personlig reflektion: Det var nog bäst som skedde. Namnet Hamilton får liksom en helt annan genomslagskraft i exempelvis filmslogans, det finns någon sorts inneboende agenttrovärdighet som det första alternativet saknar: ”Peter Stormare är… Oxenstierna”. Men vi går saker och ting i förväg. Det skulle dröja innan den redan färdige karaktären kamrat Hamilton såg dagens ljus i bokform.
– Jag hade en huvudperson, jag visste hur han skulle vara utbildad, han skulle tillhöra den grevliga ätten Hamilton, han skulle vara före detta anhängare av den socialistiska organisationen Clarté. Men vad ska det här användas till? Det dröjde mer än tio år att få svar på den frågan.

Ett antal underliga händelser i Norges huvudstad 1985 blev den förlösande faktorn för svensk litteraturhistorias bäst säljande bokserie. Samma händelser skulle också leda till att den norska säkerhetspolisen tvingades slösa ett antal timmar på förhör med en konstintresserad pensionerad skeppsredare från Bergen, en liten lågstadiegutt med dåligt bollsinne samt rimligtvis guttens föräldrar. Samtliga tämligen ointressanta ur nationellt säkerhetsperspektiv.
Jan Guillou, vid detta lag väl etablerad journalist och programledare för det populära Rekord-Magazinet i Sveriges Television befann sig i Oslo. Ett försenat möte ledde till lite allmänt flanerande kring den nyligen julskyltade staden, varpå han drabbades av en oväntad insikt: Han var skuggad av säkerhetspolis.
– Jag fick en varm, sentimental känsla av 70-talsnostalgi inombords. Det fanns ingenting säkerhetspolisen kunde göra mig längre, jag var oberörbar för att inte tala om oskyldig. Så jag började leka. Jag hade ju ändå inget annat för mig. Jag gjorde allt som är helt hopplöst för någon försöker ägna sig åt diskret övervakning. Jag började med att gå till Glasmagasinet – Oslos motsvarighet till NK – och begav mig direkt till avdelningen för damunderkläder. En stackars säkerhetspolis, 190 centimeter i strumplästen och iklädd skrymmande trenchcoat döljandes komplicerad radioutrustning, har svårt att smälta in där. Jag gick vidare till handskavdelningen, prövade handskar och la tillbaks dem på fel platser, medveten om att varenda en skulle komma att behöva undersökas så fort jag lämnat platsen. Tar taxi, åker bara ett kvarter. Går på enkelriktad gata, vilket innebär att bilburen polis måste åka tre fjärdedels varv runt kvarteret. Jag gick vidare upp till Edvard Munch-muséet och satte mig bredvid en äldre man i en av visningssalarna, växlade några ord. På vardera sidor om mig stod säkerhetspoliser och ansträngde sig för att framstå som intresserade av sen 1800-talssymbolism. En skolklass kommer in. Ett av barnen tappar en boll. Jag tar upp bollen, ger tillbaka den till barnet och påpekar vikten av att vara varsam med bollar på muséer. Både barnet och mannen på bänken skulle gripas omedelbart efter besöket och förhöras. Bollen skulle samvetsgrant punkteras och undersökas in- och utvändigt. Och så håller jag på.

Efter några timmars drift med myndigheterna bekräftar ett samtal från en telefonkiosk på Karl Johan att det försenade mötet på grund av utebliven barnpassning förvandlats till ett inställt möte. Jan Guillou beger sig till Fornebu flygplats och inhandlar där dagstidningarna med förhoppningen att någonstans bland nyheterna hitta förklaringen till varför han skuggats runt huvudstaden av Norges stolthet. Mycket riktigt: Av en ren tillfällighet delade Guillou hotell med en delegation från Israel. Polisen hade därmed övervakat hotellet, och upptäcker plötsligt att den välkände Palestinavännen, tillika potentielle terroristen, Jan Guillou befinner sig på platsen.
– Jag ringade in nyheten om Israelbesöket med min kulspetspenna och lämnade över tidningen till de två poliser som slagit sig ner vid samma servering, innan jag gick vidare till min gate. Det tar 55 minuter att flyga mellan Fornebu och Västerås. När jag landade hade jag hela intrigen till den första boken om Carl Hamilton.
Hur tänkte du dig att läsekretsen skulle påverkas rent ideologiskt av att läsa Hamilton?
– Ja, Hamilton är ju den vi håller på, och om han är clartéist kan det ju inte vara så fel. Det mest komiska jag varit med om i det hänseendet är ett besök på ett ställe som skinnskallarna hade vid Fryshuset på Söder. Jag ringde Anders Carlberg, som jag kände sedan tidigare, för att jag ville ha med en incident med skinheads i en roman, och undrade om det gick att få träffa dem. ”Ja, fan”, sa han, ”inga problem, gå dit en lördagkväll, då är det fullt ös.” Så jag och min hustru kliver in genom dörren samma lördag. Till helvetet. Svartmålade väggar med stora svastikor i silver. 25-30 skinnskallar står och dansar med armarna om varandras svettiga skuldror till tonerna av Horst Wessel-sången i något som påminner om en otäck scen ur en Stravinskijbalett. En sak jag lärt mig tidigt i livet var att i kris – stå still. Rör dig inte. Plötsligt är det någon som upptäcker mig: ”DET ÄR GILLO!” Sladden rycks ur PA-systemet och det blir helt tyst. ”Går det att få en öl på det här stället?” frågar jag. Det visade sig gå alldeles utmärkt. Och när jag berättade att besöket handlade om forskning för en framtida Hamiltonroman visade det sig att, näst Karl XII, var Carl Hamilton deras största idol. Lite kluven blir man ju. ”Hur är det möjligt, Hamilton är ju vänsterextremist?” ”Ingen är fullkomlig”, blev svaret.
Här sitter vi med en borgerlig regering, fem miljoner sålda exemplar senare.
– Hamiltons betydelse i det sammanhanget kan jag inte bedöma. Den största enskilda gruppen läsare var yngre män som röstade moderat. Jag tror att de såg det som även utgör den enda rimliga parallellen med James Bond. Bond dök upp i ett läge där det engelska imperiet befann sig på ett sluttande plan, och visade att brittiskt stål fortfarande biter. Samma sak var det med Hamilton: Polisen framstod som inkompetent efter mordet på statsministern, ryska ubåtar drev gäck med flottan. Hamilton symboliserade kanske samma psykologiska vändpunkt som Bond för engelsmännen.

Carl Hamilton må vara en bästsäljande romankaraktär, men han har också varit en hörnsten i den svenska filmindustrins mångåriga strävan efter att producera en habil actionfilm. Huvudrollen har som gått i arv mellan svenska skådespelare med tillräcklig pondus sedan Stellan Skarsgårds insats i Täcknamn Coq Rouge från 1989. Nu, mer än två decennier senare, har det blivit dags för ytterligare en: Mikael Persbrandt axlar den hamiltonska marinuniformen i filmatiseringen av romanseriens tredje del, I nationens intresse.
Hur tycker du att filmerna har förvaltat böckernas politiska budskap?
– Det gör de inte alls. De filmmakare som tagit sin an Hamilton har sett försäljningssiffrorna och dragit slutsatsen att det finns filmpotential. Därpå läser de böckerna och inser att de är skrivna efter ett speciellt mönster: Lite action i början, därefter 250 sidor politiskt snack, lite action i mitten, ytterligare 250 sidor politiskt snack och till sist en avslutande actionsekvens. ”Här har vi åtta minuter film”, täcker de, ”allt snack går ju inte att filma”. Det är deras teori. Filmmakare är ett släkte för sig, som tror sig besitta hemligheter vi andra inte undfått nåden att begripa oss på: Den action som finns i boken går an, men den måste fyllas ut med andra spänningsmoment. Explosioner, till exempel. Det blir barnfilm: Underhållning för yngre tonårskillar som släpar med sig en tjej. Därför blir publiken fåtaligare än läsarna – mycket ovanligt i sådana här sammanhang, det brukar vara tvärtom…

Passus: Här ringer telefonen (fast lina) hemma hos Jan Guillou. Det är Aftonbladet, som vill ha en kommentar angående Björn Ranelids nyligen tillkännagivna medverkan i Melodifestivalen. Jag hör bara den halva av diskussionen som utspelar sig på min sida. Jan Guillous besked är lika raka och välformulerade som om han läst innantill från ett pressmeddelande.
– Hallå? Ja? Ja?
– Det är inte bra för Ranelid. Han lider av vanföreställningen att man får fler läsare av att medverka i den här typen av program. Det är därför han varit med i både Fångarna på slottet (sic, givetvis avsiktlig felsägning) och Let’s dance. Ranelid tillhör inte de 200 mest lästa författarna i Sverige. Det beror inte på bristen på publicitet, det beror på fel sorts publicitet.
– Han gör sig till en driftkucku istället för en intressant författare. Det är ett kommersiellt felgrepp. Han borde insett det vid det här laget.
– Nej, det är oklokt.
– Publicitet ska byggas i samklang med författarskapet.
– Ja, mer bestämda besked än så lär du inte få från någon.
– Tack. Hej.
Ingen guillousk medverkan i Melodifestivalen i faggorna, tolkar jag det som?
– Nej. Inte i Let’s dance eller Fångarna på slottet heller.
Alla har hört av sig?
– Ja. Jag har tackat nej till dem alla.
Åter till filmen: Den samlade populärkulturella bilden av Carl Hamilton blir ju trots allt en kompromiss mellan vad som beskrivs i dina böcker och de friheter som filmskaparna tar. Varför tillåter du det?
– Till att börja med trodde jag att det skulle gå att tala förstånd med filmmakare. Men jag blev bara lurad. En gång gav de mig ett falskt manus som de inte tänkte spela in, i förvissningen om att jag bara är en enkel författare som inte begriper mig på filmberättande. Ska det bli Hamiltonfilm så blir det harmlös underhållning. Det är ingenting jag hetsar upp mig över längre.
Vilken av alla svenska skådespelare som gestaltat Hamilton tycker du ligger närmast din egen vision?
– Om jag hade någon uppfattning på den punkten skulle jag inte vara så dum att jag uttalade den. Skådespelare är mycket känsliga personer. Däremot kan man tydligt se hur de skådespelare som gjort rollen haft olika metoder: Stellan Skarsgård teaterspelar Hamilton. Han är en sådan skicklig skådespelare att han kan satsa på det. Efterträdaren Peter Haber tillämpar en form av Stanislavskij-metod som går ut på att han låter uniformen spela Hamilton. Han gör inga stora åthävor. Han gör entré med dekorerat bröst och Navy SEALS-märke och låter alla förstå att han utan problem skulle kunna avrätta en Bergling i Moskva. Han är mer än någon annan den återhållsamme gentlemannen i skaran, den ende som själv har en överklassbakgrund i likhet med Hamilton. Näste skådespelare, Stefan Sauk, satsar oerhört mycket på det militärt fysiska och gör honom snarare till en sergeant från Sundbyberg än en greve Hamilton. Peter Stormare gör parodi med sin actionkomedistil. Med Persbrandt är vi tillbaka på ruta ett: Han gör rollen på samma sätt som Stellan Skarsgård.
Filmen I nationens intresse tycks ha väldigt lite med boken att göra, av synopsis att döma.
– Jodå, det har den visst. Det som antyds i titeln handlar om ett mord Hamilton begått, som på grund av nationens intresse inte kan utredas enligt lag. Det nationella intresse som gjorde Hamilton juridiskt immun i boken handlade om ryska ubåtar. Inga småsaker som mord – eller ens skattebrott! – hade kunnat få myndigheterna att ingripa. Konflikten är moderniserad till att handla om svensk vapensmuggling till tredje världen. Det gäller att sätta stopp för det hela innan Sverige bli internationellt skandaliserat. I det läget börjar en polis att nysta i Hamiltons inblandning i det aktuella mordet. Grundfrågeställningen gick jag med både till före detta IB-chefen Birger Elmér och Säpos Ulf Samuelsson: I vilket läge skulle en operatör inom underrättelsetjänsten bli juridiskt immun mot ett mordåtal? På 80-talet var båda överens: Har han något med ryska ubåtar att göra kommer ingen polis att släppas inom räckhåll vad han än gör. Den viktigaste konflikten, den punkt där nationen medvetet sätter lagen ur spel, är intakt i filmen.
Hur involverad har du varit i själva arbetet?
– Sådär. Jag har varit mitt uppe i arbetet med vad jag anser vara mitt livs viktigaste litterära projekt, vilket betyder att jag varit rätt upptagen.
Hur trivs du i dagens politiska samhälle?
– Jag känner mig lika extremistisk som någonsin, men också förvånad över att Sverige har gått så långt åt höger: Att moderaterna är vårt största parti, som tycker att vi rika ska få mer pengar på bekostnad av de mindre rika – och det finns det en folklig majoritet bakom. Vi ska försämra skolan, vi ska rasera vår apoteksservice så att skattesmitarbolag från Jersey kan smuggla ut våra skattepengar samtidigt som de lyfter bidrag, tågen ska sluta gå så att privata företag ska göra vinster – är jag den enda som är emot detta? Är svenska folket positiva till dessa galenskaper?
Hur mycket skulle du uppskatta att du har betalat i skatt under din karriär, mellan tummen och pekfingret?
– 100 miljoner. Mellan tummen och pekfingret.
Skatteplanerar du?
– Ja, jag skatteplanerar negativt i syfte att betala mer skatt än nödvändigt. Vilket inte så lätt nu när den borgerliga regeringen sänker skatterna för oss välbeställda. Jag får göra en cocktail mellan sociala avgifter, som ju är väldigt höga för författare, och utdelning på aktiekapital. Skulle jag bara betala en författarskatt så blir den förvisso uppemot 90%, och det tycker jag är fel, det är för mycket. Det är därför som alla författare som kan försörja sig på yrket har aktiebolag och driver sitt författeri som en bolagsform. Då deklarerar de så gott som alltid väldigt låg inkomst. Samtidigt som författaren ifråga säger sig vara rik som ett troll så är deklarationen av förmögenhet och årsinkomst alltid under miljonen. Sådant håller inte jag på med. Jag och Henning Mankell, i vars bolagsstyrelse jag sitter, är överens om hur rika författare ska hantera sina skatter. Det går alldeles utmärkt.
När du väljer att kalla dig socialist och ta konsekvenserna genom att betala vad ett rent samvete kostar, hur känns det att se socialdemokratiska politiker fatta privatekonomiska beslut som förefaller gå stick i stäv mot deras egen ideologi?
– Det känns märkligt. När jag grubblar över det tror jag att det handlar om en kulturell fråga. Det första politikerna, oavsett partitillhörighet, får lära sig är nog hur man fixar reseräkningarna. Sedan blir detta för yrkespolitikerna en självklarhet. Det är klart att det inte borde vara möjligt att kalla sig socialdemokrat, sjunga på första maj och sedan snika åt sig extra bidrag.
Vad tror du kommer att hända med Håkan Juholt?
– Jag tror att de politiskt motiverade dreven kommer att döda hans politik. Det är avsikten. Han kommer att bli omöjliggjord gång på gång. Och utskrattad. Det går inte att ta igen.
Något av det mest provokativa för min generation och för majoriteten av de efterkommande är när äldre, väletablerade män med grundmurat intellektuellt alibi uttalar sig i nedsättande ordalag om sociala medier.
– Det har jag upptäckt.
Men du gör det med nöje?
– Det var ett kortvarigt nöje. I vissa lägen är det bättre att hålla käften.