Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Staden

Av Posted on Inga taggar 8

Den sista av den bibba boktips jag fått av min redaktör var China Miévilles Perdido Street Station. Konstigt namn, men vem är jag att kasta sten i glashus? China är en man, brittisk till ursprunget, och sålunda döpt efter att hans ensamstående mot valt ett ord hon tyckte var vackert ur en ordbok. Perdido Street Station kom år 2000, och trots att China endast var 28 år vid tillfället hade han redan hunnit debutera två år tidigare. Perdido Street Station blev dock hans genombrott, och låter sig inte enkelt genreplaceras, vilket föranlett China själv att mynta termen New Weird. Det handlar om någon form av fantasy, hur som helst, men av en sort som har väldigt lite att göra med Tolkiens high fantasy, som China själv inte har mycket till övers för. Bokens miljö blandar fantasy med steampunk, och har en exotism som för tankarna till inspirationskällan Michael Moorcock.

Kulturkrocken: Bodil Malmsten vs Yngwie Malmsteen

Av Posted on Inga taggar 1

Rond 1: Representativa titlar på utvalda alster
Bodil Malmsten: Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag
Yngwie Malmsteen: Attack!!

Rond 2: Personliga estetiska överväganden sammanfattade i representativt citat
Bodil Malmsten: ”Det som dikten skildrar är det avbrutna samtalet.”
Yngwie Malmsteen: ”Hur fan kan less vara more? More är för fan more.”

Rond 3: Slumpvist utvalt externt omdöme
Bodil Malmsten: ”Gestaltar de sociala och psykologiska konflikterna med en precis lyhördhet” (ur motiveringen till den delade vinsten av Ivar-Lo Johanssons personliga pris, 2005).
Yngwie Malmsteen: ”Looks like an ugly fat chick” (kommentar lämnad av signaturen b24harman under Yngwies Arpeggios From Hell-instruktionsvideo).

Rond 4: Hemma bra, borta bäst
Bodil Malmsteen: Bjärme, Jämtland – Finistère, Frankrike.
Yngwie Malmsteen: Hässelby, Stockholm – Miami, Florida.

Rond 5: Folkilskna uttalanden
Bodil Malmsten: ”Den som vill mig väl ställer inga frågor.”
Yngwie Malmsteen: ”You’ve unleashed the fucking fury,

The Dancers at the End of Time

Av Posted on Inga taggar 3

Som nämnts i förra veckan fick jag på egen begäran ett antal boktips från min redaktör, varav ett var Michael Moorcocks The Dancers at the End of Time. Kort om Moorcock: Britt, renässansman, skrivit texter till flera låtar av proggorkestern Hawkwind (som för övrigt tog sitt namn från en Moorcockfigur vid namn Dorian Hawkmoon) med vilka han också jobbat på ett konceptalbum med titeln Warrior on the Edge of Time. Detta var för övrigt under den period som Lemmy Kilmister, må han vila i frid, spelade på sin Rickenbacker för Hawkwinds räkning, innan han gjorde kardinalfelet att gripas vid kanadensiska gränsen för innehav av narkotika, vilket ledde till att han fick sparken och sedermera bildade Motörhead. Märk väl att förseelsen inte var missbruket i sig; alla i Hawkwind var stora vänner av sinnesutvidgande substanser. Att åka dit däremot ansågs labilt i överkant.

Scener ur ett föräldraskap

Av Posted on Inga taggar 4

I min familj, ärade läsare, äter vi mest för syns skull, samt i rent överlevnadssyfte. Den dagen vetenskapen åstadkommer en tablettbaserad heltäckande näringslösning kommer vi förmodligen att migrera utan tvekan. Son 2 förefaller däremot frångå normen genom att äta även för nöjes skull. Likt en glupsk fågelunge svänger käken upp på vid gavel så fort en sked anas någonstans i närområdet, och någon botten tycks heller inte finnas. Han beskrivs därmed inte sällan som ”en stadig bit” även av främmande förbipasserande.

Newtons lagar fastställde redan mot slutet av 1600-talet att varje rörelse har en motsvarande och motriktad kraft, och det som konsumeras måste därmed exkremeras. Hos son #2 har vi därför fått uppleva ett fenomen som son #1 aldrig uppvisade, inom familjen informellt kallat Den Bruna Glassmaskinen: Du har placerad barnet ifråga på rygg på skötbordet, avlägsnat den besudlade blöjan och medelst tvättlapp börjat polera berörda delar för att återställa deras forna glans.

Att döma boken efter omslaget

Bespara mig gärna maktanalysen (eller inte, kommentarsfältet är fritt), men jag har alltid varit förtjust i de människor i min närhet till vilka jag kan referera med genitiv. ”Min revisor”, till exempel; jag äger honom, åtminstone rent språkligt. Säkert beror fäblessen på att fenomenet får mig att känna mig viktig, vilket ju är särskilt behjärtansvärt eftersom det inte är sant, åtminstone ur ett kosmiskt perspektiv.

I takt med bokarbetet har ännu en person sällat sig till denna beklagligt korta lista: Min redaktör. Min redaktör, visar det sig, är en av få människor jag mött vars kunskaper om fantasy överstiger mina egna, och huruvida detta ska läsas som skryt eller som en kritik mot mitt umgänge låter jag vara osagt. Hen hade hur som helst läst en hel del av Michael Moorcock, vilket är en bragd av rang eftersom det finns väldigt mycket Michael Moorcock att läsa.

Det mest förbjudna

Det har gått hela åtta avsnitt av Tom Hardys BBC-producerade 1800-talsdrama Taboo – på våra breddgrader enklast skådat via HBO Nordic – innan jag kunnat bestämma mig för vad jag tycker om serien: Den är en katastrof. Den läsare som här drar den i sammanhanget fullt naturliga slutsatsen att bloggen är lite trög ska dock veta att insikten började smyga sig på mig redan under avsnitt sju, detta alltså efter att Taboo kostat mig lite mer än sex timmar av mitt liv som nu visar sig vara icke reklamerbara. Jag tog mod till mig i tv-soffan och sade det som måste bli sagt, varpå min fru svarade med en replik som bör tolkas som en svidande kritik mot vår moderna livsföring och det samhälle där densamma äger rum:
– Men nu har vi ju ändå sett nästan hela säsongen, så det är lika bra att vi tittar på resten också.

It’s alive!

Av Posted on Inga taggar 1

Utsläpad ur bloggdvalan för att skriva om Tom Hardys nya HBO-burna projekt Taboo märker bloggen hur klockan sakta men säkert börjar släpa sig närmare hämtningsdags på förskolan, och låter sig därför nöja med att som livsbesked citera några snabba visdomsord från bloggens gode vän, batteristen Sonic, mött på lunch idag för att diskutera Paul Verhoeven och gamla synthar. Av rent retoriska skäl frågade jag Sonic om han läst några bra böcker på sistone, i full vetskap om att han i hela sitt liv endast läst halva första kapitlet av Neuromancer samt skummat igenom delar av Erich Maria Remarques På Västfronten Intet Nytt som en del av ett skolarbete. Han blev inte svaret skyldig.
– Är inte böcker rätt kvasiintellektuellt? Är inte de, du vet, första steget mot att börja uppskatta doften av sina egna fisar?
Touché.

Kulturkrock³

BoxOfGriefPic.jpg

Bloggen må ha nämnt att Clive Barker var en viktig litterär röst under min ungdom. Svår att undvika om man gillade splatter på film under det mycket tidiga 90-talet, och än mer så om man engagerade sig i papper-och-penna-rollspelet Kults majestätiska världsbygge. För min del anser jag att Clive och hans musa tog farväl av varandra någon gång mellan 1992 års The Thief of Always och 1994 års Everville, varefter allt jag läst av mannen varit en sorglig påminnelse om hans glansdagar. Men vilka glansdagar: Books of Blood (en blandad giv, förvisso)! Cabal! Imajica! Men mest av allt, The Hellbound Heart, Clives magnum opus som jag läst många gånger och som fortsätter att fascinera, nu som ett litterärt dygdemönster. Denna till omfånget blygsamma roman ger mig känslan av att ha skrivits på mycket kort tid,