Måns: jag kan inte förstå denna onani i whisky

Måns:

Vi står och blir sminkade i världens kanske mest välsorterade spritbutik, The Whisky Exchange i London, och vi skall strax spela in inslaget när vi vandrar runt i denna extas och får sippa på mängder av högkvalitativ pinne (whisky). Klockan är 08.00. Måns muttrar för sig själv.

”Det är här det händer, The Whisky Exchange. Alltså jag kan inte för mitt liv förstå denna onani i whisky. Det kan absolut vara gott, men det var som igår. Vi tar en pinne, Glenfiddich liksom, och han vägrar (Wiberg), det går inte att dricka. Det smakar ju som alla andra whiskys. Kanon”.

Wiberg:

Nej, det kan du inte. Men du har ju inga intressen, Måns! Du vet inte hur det känns att fullkomligt dyka ner i diverse hemsidor för att fullständigt glömma alla koncept om tiden, vilket är det hela livet faktiskt går ut på. Att leta efter ögonblick då inget annat kan tränga igenom. Det är så det känns för mig att leta årgångswhisky på whiskybase.com, eller att knäcka en Tomatin från 1976 och låta den vita persikan, jordgubbarna och mangon skölja över dig! Kanske upplevde du det när du vann Eurovision Song Contest. Grattis, i så fall, men det kan ändå inte mäta sig med att besöka The Whisky Exchange i London!

The Whisky Exchange's nya butik i Covent Garden består av två våningar där den övre är tillägnad allt förutom single malt. Efter en snabb rekognosering vandrar vi nerför trappan och jag blir lätt salig. Såhär ska det se ut! Varje vägg är maxad av flaskor och det är inte vilka flaskor som helst. Här finns bisarra dyrgripar, både moderna och gamla, många från före 2:a världskriget. Highland Park 50, Mortlach 70, Black Bowmore första utgåvan, flertalet Springbank Local Barley och legendariska Macallan och Karuizawa står uppradade. Just det ja, alla Annual Releases från Port Ellen och Brora också. Det här måste du väl ändå uppskatta Måns, lite?

Måns:

Ja, hur de har ställt ut flaskorna ja. Att behöva gå upp klockan sex på morgonen, för det här. Vi åker alltså till ett Systembolag.

Wiberg:

Ja men blir du inte sugen på en liten, liten frukospinne?

Måns:

Nej, faktiskt inte. Jag skulle bara vilja äta lite och ta en apelsinjuice.

Wiberg:

Kul kille. Den negativa attityden förändras dock successivt i takt med att jag tar fram makalös whisky för oss att smaka. Särskilt den för butiken buteljerade irländska whiskyn. Irländsk whisky har varit på frammarsch länge tack vare flaskor som denna. Det är som att gå in på Haribofabrik där godiset precis är redo för inpackning. Papaya, passionsfrukt, banan, ananas. Lite mint från eken, men det handlar om frukten. Det är i klass med Tomatin och Benriach från 1976, Caperdonich från 1972 och Lochside från 1981. Frågan är om inte denna är ett snäpp värre.

Allt får dock ett tragiskt slut, och kanske borde jag skylla mig själv. Jag tar fram en Octomore, världens genom tiderna rökigaste whisky, och lurar Måns att dricka. Om han inte kunde förstår storheten i The Whisky Exchange eller drycken över huvud taget lär han inte göra det nu heller.

”Det är som att dricka en nyasfalterad väg”

Är det bara jag, eller låter inte det gott?